Då den industriella verksamheten avtog i Fiskars var det ett resultat av platsens olämplighet för modern industri. Bland de sista byggnaderna som byggdes för industriell verksamhet i Fiskars var saxhallen och monteringshallen för traktorplogar. Idag går dessa byggnader under benämningarna Flaggstångshallen och Knivfabriken, vilka namn syftar på byggnadernas senaste industriella verksamhet. Idag kan man blåsa glas i den ena, och i den andra tillverkas brygg- och destillatprodukter. Som sådana passar de inte in i den äldre byggnationen, men Fiskarsbolaget fick undantagstillstånd av museiverket för byggandet av den så kallade Knivfabriken eftersom den garanterade fortsatt industriell verksamhet i bruket. Brukets byggnader hade ändå ett kulturhistoriskt värde och de kunde inte lättvindigt rivas för att ge utrymme för moderna industrifastigheter, och det var därför lättare att bygga nytt på annat håll.
Fastighetsbolaget Pojo bruksfastigheter grundades 1983 för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla miljön som fanns både i Fiskars och Billnäs bruk, och som riskerade förfalla då byggnaderna lämnades tomma. Genom statsbidrag kunde det nygrundade fastighetsbolaget, som ägdes av Pojo kommun, köpa flera fastigheter i Fiskars och Billnäs. Köpet ägde rum i april 1984, och vid det skedet hade Fiskars flyttat bort betydande delar av sin verksamhet från bruksmiljöerna. Den redan nämnda saxhallen blev för liten nästan genast. Fiskarsbolaget hade underskattat den orangea saxens popularitet och den 800 m2 stora tillverkningshallen, som snabbt blev för liten, fick senare användas för tillverkning av flaggstänger. Ett annat exempel på de förändrade konjunkturernas inverkan på Fiskars verksamhet var den 1974 färdigställda monteringshallen för traktorplogar. I början av 1980-talet stod det klart att den verksamheten inte längre var lönsam, och således kom knivfabriken att flytta från sin tidigare plats i finsmidesfabriken till den rätt nya fabriken som än idag bär namnet knivfabriken. Den industriella verksamheten avtog slutgiltigt 2001 då knivfabriken flyttade hela sin verksamhet till Billnäs, där delar av knivtillverkningen redan skedde, och där också saxfabriken ligger.
Finsmidesfabriken, Knivfabriken och Kopparsmedjan – vad är vad?
Benämningen av byggnaderna idag visar på en konsekvenslöshet där vissa byggnader är döpta efter deras verksamhet för länge sedan, medan andra fått sina namn enligt den senaste verksamheten. Detta beror på att verksamheten i byggnaderna ändrat under århundradenas lopp, och att Fiskarsbolagets nyare verksamhet i fastigheterna har krävt olika namn för olika byggnader. Finsmidesfabrikens verksamhet började på 1830-talet och hade ursprungligen varit verksam i en byggnad ritad av C.L. Engel. Den brann senare ned, och på samma plats byggdes en ny byggnad i rött tegel. Nära inpå finsmidesfabriken låg kopparhyttan, som hör till de få byggnader som funnits redan före Johan Jacob von Julin köpte bruket. I takt med att finsmidestillverkningen ökade och koppartillverkningen avtog, kom finsmidesfabriken att breda ut sig och ta också den gamla kopparhyttan i besittning. Under lång tid kom alltså byggnaden att kallas finsmedjan, eller finsmidesfabriken. Det var här som man tillverkade både saxar och knivar. Då den orangea saxen såg dagens ljus behövdes mer utrymme, då de tillverkades med nya metoder och således nya maskiner. För ändamålet byggdes en saxhall i anslutning till Finsmidesfabriken, men den blev snabbt för liten på grund av saxens enorma popularitet. Den byggnaden fick senare bli hem för flaggstångstillverkningen, och går därför idag under benämningen Flaggstångshallen.
Till Fiskars mest kända produkter hörde länge plogen. I det agrara Finland var det någonting som de flesta kom i kontakt med. För att hänga med i den tekniska utvecklingen började också Fiskars tillverka traktorplogar, och för detta krävdes nyare utrymmen. Med tillstånd av museiverket och med motiveringen att industriverksamheten hölls kvar i bruket, fick Fiskars i början av 1970-talet lov att bygga en modern fabrik för montering av traktorplogar. Då dessa inte var lönsamma avslutades tillverkningen ett decennium senare, och knivtillverkningen flyttade från finsmidesfabriken till den modernare monteringshallen, och då döptes byggnaden om till Knivfabriken. Där verkade en del av bolagets knivtillverkning före hela verksamheten flyttade till Billnäs 2001.
Finsmidesfabriken ingick i köpet då Pojo kommun köpte stora delar av byggnaderna i Fiskars och Billnäs. Byggnaden renoverades och en ny era inleddes, en era där industriell verksamhet inte var närvarande i den nästan 170 år gamla byggnaden. Pojo kommun lät ordna konstutställning i byggnaden som under hela 1980-talet fortfarande gick under namnet Finsmidesfabriken. När kommer då namnet Kopparsmedjan in i bilden? Efter att konstutställningen Expohja ordnats för sista gången 1989, köpte Fiskars bolaget tillbaka byggnaden och döpte då om den till Kopparsmedjan, med hänvisning till dess ursprungliga syfte. I bolagets ägo fanns också den röda tegelbyggnaden som också gick under namnet Finsmedjan, och för att skilja dessa byggnader åt valde Fiskarsbolaget att återge byggnaden sitt ursprungliga namn.
Då verksamheten i bruket förändrades, och industrin flyttade bort, fanns det ett behov av hitta på namn för alla enskilda byggnader. Finsmedjan kunde inte användas för tre olika byggnader, och därför kom namnen Finsmedjan, Kopparsmedjan och Flaggstångshallen i användning. Om man skulle ha varit konsekventa, skulle man ha kunnat välja att använda byggnadernas ursprungliga namn. Då skulle Finsmedjan och Kopparsmedjan ha fått hålla sina namn, medan Flaggstångshallen skulle ha hetat saxhallen och Knivfabriken skulle ha hetat Plogfabriken. Men då skulle man ha stått inför ett nytt dilemma, vad kalla den gamla plogfabriken där hästplogarna hade tillverkats? Kanske det var bäst som det blev, men de inkonsekventa namnen kan ibland skapa förvirring, även för de som är insatta i brukets historia.
Arbetarbostäder
I Fiskars finns det många byggnader som under lång tid fungerat som bostäder för brukets arbetare. De längs bruksgatan karakteristiska kasernerna byggdes under Johan Jacob von Julins tid, precis som bostäderna längs Åkerraden som leder fram till museet. Senare på 1800-talet byggdes större bostadskomplex i Kulla och Hasselbacken. Alla dessa arbetarbostäder var under andra hälften av 1900-talet rätt anspråkslösa, och fyllde inte de krav som moderna människor ställde på sitt boende.
Kullahusen byggdes på 1850-talet, och de var sammanlagt tre stycken i vilka det fanns olika mängder bostäder beroende på bostädernas storlek. Ett av husen renoverades 1950 för att göra det beboeligt för pensionärer. Då fick huset rinnande kallt vatten och i farstun installerades ett antal gemensamma inomhustoaletter. I ett annat gjordes aldrig några renoveringar, och där bar de boende in vatten till slutet, men många äldre flyttade bort under 1960-talet på grund av husets dåliga skick. I det sista Kulla-huset bodde i första hand familjer, och här hade bostäderna två rum. Här gjordes grundrenoveringar 1957–1958, och husets invånare fick rinnande kallt vatten. Det fanns alltså aldrig varmt vatten i dessa bostäder så länge det bodde arbetare i dem. Det brukar berättas att det i tiderna fanns upp till 150 barn som bodde i de 50 bostäderna. Antalet barn minskade i takt med att levnadsstandarderna höjdes och barnfamiljerna i mån av möjlighet flyttade till Hasselbacken-bostäderna som var större. Pensionärerna och visstidsanställda ungkarlar hörde till de sista som bodde i Kulla.
Bostäderna på Åkerraden byggdes under 1820- och 1830-talet på platsen där det redan tidigare funnits arbetarbostäder. Namnet Åkerraden vittnar om de åkerplättar som boendena fick odla för eget behov. Precis som med många andra bostäder i bruket kom dessa bostäder att bli omoderna under mitten och senare halvan av 1900-talet. Då Pojo kommun bildade fastighetsbolaget Pojo bruksfastigheter med syfte att skydda fastigheter från förfall, ingick bostäderna längs Åkerraden i de fastigheter som Fiskarsbolaget sålde till Pojo bruksfastigheter. Under 1990-talet renoverades byggnaderna till kommunala hyresbostäder, och 2008 övergick de i affärsmannen Olli Muurainens ägo, då han köpte de fastigheter som ägdes av Pojo bruksfastigheter. Syftet med köpet var i första hand att köpa de gamla industrifastigheterna i Billnäs bruk, men bostäderna längs Åkerraden ingick i köpet.
Under 1980-talet kom frågan om pensionärsbostäder i Fiskars att föras i den lokala pressen. Merparten av de kvarvarande Fiskarsborna hade uppnått pensionsålder, och ville fortsätta bo på sin födelseort. Eftersom de flesta bostäder i Fiskars inte uppnådde de bekvämlighetskrav som kunde förväntas, var behovet av ett nybygge stort. Kommunen ville ursprungligen bygga pensionärsbostäderna i den närliggande byn Bollstad, men de envisa Fiskarspensionärerna lyckas uttrycka behovet av bostäderna i Fiskars där det fortfarande fanns en viss service kvar. Bostäderna byggdes i Skomakarbacken 1982.
Då bruksbolaget köpte upp stora delar av bostäderna i Fiskars och Billnäs, inledde de genast renoveringar eftersom bostäderna saknade moderna bekvämligheter. Då bostadskomplexen i Hasselbacken renoverades skedde en olycka, och ett av husen brann ner strax innan renoveringen var färdig. Bruksbolaget beslöt då att bygga nytt på samma plats men eftersom ritningarna till nybygget så totalt skiljde sig från den övriga bebyggelsen på platsen, orsakade planerna stort missnöje bland Fiskarsborna och planerna förverkligades aldrig. Ett annat impopulärt beslut var att stänga den allmänna bastun och tvättstugan, som verkade i övre bruket invid Degersjön. Eftersom de flesta bostäder saknade moderna bekvämligheter var bastun närapå ett måste. De bostäder som hade rinnande vatten hade ofta så pass svagt tryck i vattenslangarna, att moderna tvättmaskiner inte kunde användas i bostäderna och därför var tvättstugan en absolut nödvändighet. Trots protesterna drevs beslutet igenom och Fiskarsborna fick sköta sin hygien på annat sätt.