Lillbässen importerades till Fiskars från Tyskland via Krauss-fabrikens agent i Finland, Axel von Knorrings Tekniska Byrå. Beställningen fick uppmärksamhet och det skrevs om den i bl.a. tidningen Teknikern, 1.3.1891 no. 5. Byrån hade öppnats 1890 i Helsingfors och Fiskars var en av de första framstående kunderna.
Krauss, ursprungligen känd som Lokomotivfabrik Krauss & Comp., var en framstående tysk lokomotivtillverkare grundad 1866 av Georg Krauss i München. Företaget specialiserade sig på att bygga ånglok, särskilt smalspåriga modeller, som användes över hela Europa och bortom. Krauss smalspåriga ånglok var kända för sin robusta design och effektivitet.
Ångloket, tillsammans med en lång lista reservdelar, beställdes i februari 1891. Det skeppades från München via Lübeck till Finland i juli och anlände till Hangö hamn i augusti, där det förtullades. Loket levererades i delar som monterades ihop i Skuru till kördugligt skick under övervakning av leverantören, Axel von Knorring. Man hade gjort avtal på att leveransen skulle komma ända till Fiskars och bekostas av leverantören.
I beställningen ingick även utbildning av den blivande lokföraren, maskinisten Johan Andersson från Helsingfors, som redan anställts av Fiskars aktiebolag. Smidigare paketlösning fanns knappast!
Lillbässens inköpspris
Loket var hela ½ ton tyngre än man räknat med, och detta ännu efter att lokets verkliga tyngd stigit till 6 ton från det förväntade 3,5 ton. Detta ökade avsevärt på transport- och förtullningsavgifterna.
Det blev annars också betydligt dyrare än man ursprungligen räknat med, eftersom man även bestämde sig beställa extra reservdelar direkt, bl.a. 55 tuber till lokets ångpanna, ett komplett hjulpar med axlar, stänger, lager och kolvringar till cylindrar, med ett totalpris på 1 640 mk (2024: ca. 9 000e). Helhetspriset på loket hade ursprungligen beräknats vara 9300 mk (2024: ca. 52 000e), men det slutgiltiga priset steg med 30% till 12 006 mk (2024: ca. 67 000e).
Lillbässens vagnar
Krauss-lokets bakbuffert var likadan som Koppel & Orenstein använde i sina modeller, vilket möjliggjorde kopplingen av två vanliga vagntyper. Kippvagnarna levererades dels av ingenjörsbyrån Lindqvist & C:o i Helsingfors, dels direkt av Koppel (Orenstein & Koppel) i Berlin. De användes främst under skeppningssäsongen, alltså den isfria tiden på året, för att transportera stenkol.
Det beställdes även öppna fraktvagnar för större produkter som Fiskarsplogar. De öppna vagnarna kunde man lätt omvandla till personvagnar med avtagbart tak, vilka enligt dokument användes regelbundet vid olika tillfällen. Fiskarståget aldrig hade passagerarvagnar i ordets rätta bemärkelse. Vagnarna hade en längd på 4 m, bredd på 1,2 m och höjd från spåret på ca. 0,7 m.
Liknande öppna vagnar reklamfördes i Orenstein & Koppels och i Aktiebolaget R. Dolbergs tyska produktkataloger, som anlände till Fiskars den 5 april 1922. Man gjorde åtminstone en ny vagnbeställning på 1920-talet till Fiskars.
Det kan alltså konstateras att man till Fiskars beställde det allra bästa materialet på marknaden från de allra främsta företagen i Europa, Orenstein & Koppel, R. Dolberg och Krauss & Co. Dessa var de största och mest pålitliga leverantörerna av smalspårigt material under sin tid.