Trots att Lillbässen främst användes för att transportera varor genom Fiskars, kom den också att spela en roll i människors liv utanför arbetet. Ibland fick den fungera som passagerartåg, även om reguljär persontrafik är svår att bekräfta.
År 1897 införskaffades ”biljettbänkar”, vilket antyder att man åtminstone vid vissa tillfällen tog betalt för resor.
Det som däremot är klart är att Lillbässen användes för speciella händelser, såsom evenemang och högtider, och då försåg man vagnarna med plåttak på stolpar och festliga dekorationer. Då kunde inbjudna gäster och dignitärer njuta av det vackra landskapet under sin resa.
De flesta passagerarna hamnade däremot sitta på öppna vagnar, med vinden rakt i ansiktet.
Dressinerna
I början av 1900-talet var dressinerna, eller järnvägstrallorna, en viktig del av vardagen i Fiskars. Två olika modeller fanns att tillgå: en pumpdressin för arbetarna och en trampdressin för tjänstemännen. Dessa kunde hyras mot en liten avgift—pumpdressinen kostade 20 penni, medan trampdressinen var något dyrare med sina 25 penni.
Reglerna för dressintrafiken var strikta: endast två personer fick färdas åt gången, och bagaget begränsades till 5 kilo. Dressinen handhades av en skötare som hade nyckel till dem. De kunde utlånas åt anställda personer mot en avgift, men ”endast vid verkligt behov”. Hade man tillräckligt gott skäl, kunde trampdressinen uthyras efter klockan 18 på kvällen, för personliga ärenden eller egna transporter.
Då det nya valsverket i Åminnefors togs i bruk färdades arbetarna från Fiskars Valsverk med dressiner till Åminnefors, före de fick en ny bostad i området.
Hyresavgifterna för dressinerna tycks främst ha varit till förmån för skötaren. När en bruksarbetare hyrde dressinen, gick hälften av avgiften till bruket och resten till skötaren, men om en tjänsteman begärde dressinskjuts, tillföll hela beloppet skötaren.
Brandkårens sommarutfärder
Bolagets anställda reste vid behov med tåget och även brandkåren utnyttjade den ibland för sina sommarutfärder till skärgården. De började ofta med en tur till Skuru hamn ombord på Lillbässen, och på kvällen rullade den tillbaka till Fiskars med de belåtna deltagarna.
När brandkåren arrangerade sin årliga utfärd om sommaren var tåget tidigt i gång. Det hördes väl då Fiskars bässen kom tuffande på söndagsmorgonen, dragande på flere vagnar med passagerare. Ett bra stycke innan det kom till Skurudalsberget klämde brandkårens hornmusikkår i för fulla muggar och fyllde luften med välljud och de hade varit värd en applåd för det. Solen sken och i dess strålglans blänkte musikanternas horn och brandkåristernas hjälmar och deras rockar lyste vita. Det var något högtidigt över det hela.
Venny Österholm i antologin På minnenas landsväg II, Pojo, 1991
Anställda hyra Lillbässen för privatbruk, om de var villiga att betala. Småpojkar fick ibland åka gratis till Skuru för att fiska. För vissa var tåget en liten lyx, för andra en oväntad möjlighet.
Förnäma gäster
Loket fungerade som en värdig transport för betydande gäster under flera tillfällen. År 1921, när Albert von Julins brorsson, Albert Lindsay von Julin, firade sin 50-årsdag, utrustades vagnarna med plåttak och rödblå gardiner som skapade en festlig atmosfär.
Generalguvernör Bobrikov, som var föga populär, fick inget varmt mottagande i Fiskars; brukspatronen ”råkade” vara bortrest och kunde därför inte ta emot honom. Generalguvernören fick åka i en öppen vagn, och dessutom skjutsades han direkt till övre bruket och inte till Stenhuset vilket var praxis då dignitärer besökte bruket. Till råga på allt fick han allvarliga brännskador på ena handen då han inspekterade valsverket. Händelsen ledde till spekulationer om ett attentat mot Bobrikov, men officiellt var det en olycka.
Carl Gustaf Emil Mannerheim åkte troligtvis ett flertal gånger med Lillbässen under sina vistelser hos sin morbror i Stenhuset.
År 1894 färdades gästerna till Sophie och Albert von Julins silverbröllopsdag med Lillbässen till Fiskars, och år 1903 skjutsade den Brita von Julins och Georg Granfelts bröllopsgäster till Stenhuset, vilket gjorde dagen särskilt minnesvärd.
År 1949, när Fiskars bruk firade sitt 300-årsjubileum, transporterades gästerna återigen med tåg från Skuru till Fiskars. Även om vissa fick sitta på enkla bänkar i godsvagnarna, blev denna resa för många en oförglömlig upplevelse.
Det sägs även att tyska, kvinnliga gäster samt von Julins skinkor hamnade i vattnet vid de branta svängarna längs Borgbyträsket när tåget rusade fram för snabbt. Som tur gick det inte värre och man klarade sig utan personskador.
Idrottare, scouter, lottor och handlare
Det lokala handbollslaget och andra idrottare fick skjutser till och från matcher i Fiskars. Efter sportevenemang, som backhoppningstävlingar, brukade det vara fest på Samlingslokalen som avslutades med en gemytlig tågskjuts hem.
Också scouterna fick i juli 1911 åka med Lillbässen, eller “lilla tåget” som det kallades i Hufvudstadsbladet (No 188). De lär ha njutit av färden i de idylliska och natursköna omgivningarna.
Den 13 februari 1936 rapporterade tidningen Österbottningen att deltagarna i Svenska Finlands Skidförbunds skidvecka och mästerskapstävlingar i Fiskars fick en 25% rabatt på biljettpriset för tur-och returresor mellan Skuru och Fiskars, tack vare järnvägsstyrelsen. Detta visar att man åtminstone ibland tog betalt för resorna.
Under andra världskriget, åtminstone år 1940 och 1944, transporterade den lottor som var på väg till sin kurs i Fiskars.
Tågrälsen anlitades också av andra företagare i bruket och runtom, som handlaren Grelin vid Fiskars och Antskog, samt av Orijärvi och Kärkelä bruk. Till exempel reserverade det vid behov en vagn för varor till Fiskars Minuthandel, som lossades framför butiken vid Fiskars Wärdshus.
Lillbässen blir stulen
Lillbässen stals en gång i januari 1936. Tjuven, Åminneforsbon och valsverksarbetaren Gunnar Forsell, blev känd över hela det finska riket ända från Uleåborg till Karelen.
Han hade varit och beskådat en undervisningsfilm i Samlingslokalen i Fiskars, druckit sig berusad och till slut blivit utslängd. I sitt upprörda och berusade tillstånd fick han den ”goda” idén att stjäla loket.
Han visste hur loket fungerade eftersom han själv arbetat som bromsare vid järnvägen, och körde iväg i hög hastighet från nedre bruket mot hamnen. Flykten slutade med att han fick slut på vatten och Lillbässens tre vagnar spårade ur – som tur! Tidningarna påminner att hade han hunnit ända till Skuru, hade han kunnat kollidera med Åbotåget.
Forsell dömdes till fyra månaders fängelse för vållande av fara för allmän säkerhet och 60 dagsböter för fylleri, eller att sitta fem månader i fängelse. Han dömdes även att ersätta 558 mark åt bolaget (år 2024 motsvarar det 265,70 euro).
Händelsen fick mycket publicitet och åtminstone 32 tidningar runtom i Finland uppmärksammade händelsen.
Detta var emellertid inte sista gången Forsell trotsade ödet med Lillbässen. Då han en gång åkte med Lillbässen i Åminnefors på väg hem, bestämde han sig för att hoppa ur tåget då det passerade nära hans hem, trots att det fortfarande var i rörelse. Han ville undvika hamna traska en extra sträcka, men tyvärr blev det beslutet ödesdigert, och han kom sig aldrig mer hem.
En nära ödesdiger olycka i Skuru år 1912
Det finns inga källor som vittnar om katastrofala olyckor med Lillbässen. Då och då spårade vagnar ur, och ledde till att man vid Skurudalsberget sprängde bort en utskjutande del ur vägen för Lillbässens framfart.
En tågolycka, som kunde ha fått värre följder, ägde rum den 2.11.1912 enligt tidningen Västra Finland (No 126) vid Skuru.
Middagståget från Helsingfors kolliderade med Lillbässen då den 22-årige arbetaren Arthur Åkerfelt, som i normala fall inte körde loket utan hjälpte till med annat, hamnade köra då ordinarie föraren Johan Andström led av lungsot.
Åkerfelt hade hunnit till Skuru då han plötsligt sett Helsingforståget kommande. Föraren på Helsingforståget hade slagit i bromsarna, men skenorna var svala p.g.a. snö.
Åkerfelt övergav Lillbässen omedelbart och räddadade därmed sitt eget liv.
Lillbässen träffades av det större tåget mellan lokomotivet och den första vagnen, varav båda krossades. Endast lokets underrede förblev helt. Helsingforstågets eldare hade skyndat sig till Lillbässen efter kollisionen och sett till att ångan stängdes av, och förebyggde således en explosion.
Eftersom det inte fanns något annat lok i Fiskars än Lillbässen, bogserades den med oxar tillbaka till Fiskars längs skenorna, och det blev ett några dagars avbrott i transporten av produkter medan loket reparerades.
Åkerfelt blev dömd för ovarsamhet i trafiken, men för att undvika hamna betala skadestånd åt bolaget rymde han till Amerika. Han avled i Chicago år 1934 som 45-åring.