På den smalspåriga järnvägen i Fiskars arbetade människor med både kunskap och skicklighet för att hålla tåget rullande. Lokföraren hade en central roll – han behövde förstå ångpannans funktion och kunna hantera loket i alla lägen.
Den första lokföraren var maskinisten Johan Andersson från Helsingfors.
Lokförarna i Fiskars kallades maskinoperatörer och var respekterade yrkesmän som fick lika mycket i lön som brukets byggmästare och bokhållare. Lönen varierade mellan 90–120 mk per månad, i dagens pengar ca 400–500 euro. Utöver den fasta lönen fick lokföraren sk. “vagnspengar” som uppgick till 1 penni för varje tom vagn transporterad, och 3 penni för varje lastade vagn. Det var tydligt att uppgiften som lokförare ansågs viktig, och vagnspengarna upphörde man betala först 1915.
Utbildning och erfarenhet
Att bli lokförare krävde lång träning. Först började man i en maskinverkstad, i Fiskars oftast den Mekaniska Verkstaden, där man lärde känna till ångpannans konstruktion och service i grunden. Efter det arbetade man som eldare i flera år.
På loket arbetade även en växlare, som ofta var en ung pojke, som snabbt och smidigt skötte spårbyten, kopplade vagnar, bromsade och såg till att vattenmängden i ångpannan var tillräcklig. Vid mer intensiv trafik kunde de mer erfarna växlarna, som Urpo Helminen och Lauri Heino, ibland ta över som förare om ordinarieförarna behövde paus. Deras arbete var krävande och riskfyllt, där ett misstag kunde innebära allvarliga konsekvenser.
Järnvägen behövde även ett underhållsteam som höll själva spåren i skick. Varje år ersattes mellan 500 och 1000 slipers längs järnvägen, vilket bör ha motsvarat ungefär 5–10 % av det totala behovet. Dessutom konstruerades vid denna tid alla vägtrummor längs banan enligt amerikansk modell i trä, vilket innebar ett kontinuerligt behov av underhåll och utbyte.
Utöver detta skulle ångpannan besiktas en gång per år, och allt det praktiska arbetet som krävdes för att hålla trafiken igång sköttes av dessa arbetare.
Vardagen med Lillbässen
På 1950-talet rullade Lillbässen längs spåren sex dagar i veckan. Med rytmiskt dunkande hjul transporterade loket råvaror från Skuru hamn till Valsverket och tog färdiga produkter tillbaka till hamnen. Arbetet började tidigt, klockan sju på morgonen, och pågick till klockan 16, med en timmes välförtjänta lunchrast.
Under rasten samlades arbetarna vid spåret och plockade fram sin vägkost – smörgås, ägg, kaffe och mjölk. Då Lillbässen trafikerade i Åminnefors betydde matpausen för de unga växelpojkarna var detta inte bara en paus, utan också ett tillfälle att tävla och mäta sig sinsemellan. Man ställde lok mot lok, en kraftmätning där den starkaste lyckades knuffa bort den andra. På söndagar, istället för vila, blev det ibland arbete med att rensa ångpannorna. När loket hade svalnat släpptes vattnet ut ur pannan och tuberna inuti rengjordes.
Lillbässens lokförare och underhållsteam
| 1891–1897 | Johan Andersson, maskinist från Helsingfors |
| 1898–1912 | Johan Fridolf Andström, Fiskarsbo född 23.7.1865 i Pojo – död 3.3.1913 i Pojo, 47 år |
| 1912–1935 | Theodor Nyman, Fiskarsbo född 10.11.1886 – död 12.4.1936 i lungsot, 49 år |
| 1935–1952 | Väinö Saarinen, Fiskarsbo född 25.12.1898 – död 1975. |
| 1953–1958 | Lauri Suutari och herrarna Roos, Holmberg och Gustavsson, i Åminnefors |
Andström och Nyman var gifta med halvsystrarna Selma Irene Lindholm (1.4.1886 i Fiskars – 8.8.1982) och Hilma Maria Bernström (29.10.1880 – 10.1.1969), vilka i sin tur även var systrar med Karl August Lindholm (född i Fiskars 3.4.1884), som troligtvis är den August Lindholm som arbetat med Lillbässen (se nedan).
Väinö Saarinen, Lillbässens sista lokförare i Fiskars, anställdes som filare i Plogverkstaden då han var 15 år gammal. Han fick senare arbeta som Lillbässens lokförare i 25 år, varav de sista 15 åren arbetade han som ordinarie. Enligt tidningen Västra Nyland (24.12.1948, no. 296, s. 2) lär han va varit en person som “städse samvetsgrant och till allas belåtenhet sörjt för trafiken”.
Övrig personal som arbetat med loket eller banan
Urpo Helminen – anställdes vid Fiskars 1928 och var långtidsmedlem i Fiskars brandkår
Lauri Heino – född 1923 eller 1924 och var aktiv FIF-idrottare
Arthur Åkerfelt – född i Pojo 31.10.1888, rymde till USA efter olyckan med Lillbässen 1912, dog i Chicago 25.8.1934 som 45-åring
Karl August Lindholm – född i Fiskars 3.4.1884
Johan Albert Nässling – född i Kisko, 24.9.1862 – 18.1.1932, 69 år
Nestor Pihlgren, Rainer Friman, Valter Nyman, herr Masalin, Rainer Westerlund
Lillbässens sista växelpojke
År 1952 rullade Lillbässen för sista gången genom Fiskars, men dess resa var ännu inte över. Loket fick en ny uppgift vid Valsverket i Åminnefors, där det skulle tjäna ytterligare sex år. Vid spakarna var lokföraren Lauri Suutari, medan den unge Rainer Westerlund tog sin plats som växelpojke – den sista i en lång tradition av unga arbetare som lärde sig yrket vid rälsen.
Rainer var bara 14 år när han fick ansvaret att hantera växlar, koppla vagnar och arbeta vid ångloket. Det var ingen lätt uppgift. Med snabba händer, skarpa ögon och bra balanssinne behövde han se till att allt fungerade smidigt. Ett misstag kunde vara farligt, och loket krävde både respekt och precision.
…man skulle vara snabb och veta hur systemena gick … man sku hålla i sig ordentligt nog och så skulle man akta fingrarna att inte dom blev emellan kättingen när buffertarna [på vagnarna] slog ihop…
Rainer Westerlund, år 2017
När tågtrafiken slutligen upphörde 1958 verkade Lillbässen ha nått sin slutstation – skrothögen vid Martinverket i Åminnefors. Men lokets historia var ändå inte över än. Tack vare Fiskars hembygdsförening räddades det och fick en ny plats, denna gång inte för att transportera varor, utan för att bära sin egen historia vidare som ett minnesmärke i Fiskars, där loket tills 2016 stod som ett tyst vittne till de arbetsdagar och tävlingsstunder som en gång utspelat sig vid spåren.