Moderniteter under 1960-1970-tal
Under 1960-talet hade plasten blivit vanlig i det dagliga livet. Under början och mitten av 1960-talet satsade Fiskarsbolaget mycket på plast. Fiskars plastsortiment bestod av bland annat nyutvecklade elektriska fördelningscentraler, korgar för öl och läskedrycker samt skumplastprodukter för isolering, t.ex. Fiskacell. Fiskars utveckling av hushållsmaskiner drog även nytta av det nya materialet och nya tekniker. En del av Fiskars plasttillverkning fanns i Ekenäs, där Fiskars köpt Pojovikens klädesfabriks gamla byggnad. Fiskars plastfabrik i Ekenäs brann år 1966, vilket var en stor händelse på den lilla orten.
I mitten av 1960-talet fanns Fiskars utvecklingsavdelning i Vallgård i Helsingfors och där utvecklades bland annat elektriska apparater och köksmaskiner. Utvecklingsavdelningen fick till stånd bland annat saftcentrifug, hårtork, el-visp och mikrovågsugn. Även kärl i plast, Fiskamin, tillverkades under 1960-1970-talen.
Saftcentrifug 1965-1970
Mikrovågsugn 1965-1973
Fiskamin 1962-1973
Sax 1967-
Saxen hade funnits i Fiskars finsmedjas produktsortiment alltsedan 1800-talet. Den producerades rätt långt enligt samma hantverksmässiga manuella teknik ännu under början av 1960-talet. På 1960-talet blev en tysk metod känd, Fiskars försökte ta till sig den nya metoden men det visade sig vara komplicerat och otympligt. Personalen på Finsmedjan i Fiskars fortsatte ändå med utvecklingsarbetet och saxtillverkningen förenklades genom att planslipning infördes. Den gamla fästskruven ersattes med en nit och fingeröglorna tillverkades i plast, saxen blev billigare att tillverka samtidigt som egenskaperna förbättrades och utseendet tilltalade.
Produktionen av de orangefärgade saxarna inleddes i Finsmedjan i Fiskars år 1967, rätt snart visade sig utrymmena vara för små. Under början av 1970-talet investerade Fiskars bolaget första gången på länge, på Billnäs industriområde byggdes en ny saxfabrik år 1972. Produktionen av Fiskars orangefärgade sax med plasthandtag uppgick under slutet av 1970-talet till 300 000 par per månad. Det traditionella gamla finsmidet förändrades i saxarnas spår, ett nytt marknadssegment växte fram och Fiskars industri riktade allt mera in sig på konsumentvaror.
Det moderna hemmet
Under 1960-talet förändrades Finland och världen i rask takt. Människan åkte ut i rymden och landade slutligen även på månen. Landsbygdsbefolkningen flyttade till asfalterade förorter, till hem där det fanns moderniteter som tv, kylskåp, tvättmaskiner och dammsugare. Genom att knäppa på sin tv öppnade finländarna ett fönster till den moderna världen.
De första tv apparaterna började dyka upp i hemmen under 1960-talet. Pojos första tv, som är utställd i interiören, är byggd år 1957. Pojobon Eero Pärnänen läste i tidningen Tekniikan Maailma (Teknikens värld) om att man kunde bygga en egen television genom att beställa en byggsats. Under en månads tid byggde Eero ihop sin alldeles egna tv. Bildröret hörde inte till byggsatsen så det måste han hämta från Helsingfors med buss, en nervpirrande resa då det tunga paketet med det sköra bildröret skumpade på bussens baksäte. En snickare tillverkade skåpet i trä till tv:n på basen av instruktioner från Tekniikan Maailma. Även om tv:n var klar tog det Eero två veckor att få någon bild i den. Det första programmet som sågs var en operett som sändes från Tallinn, i Finland fanns inte då ännu några regelbundna sändningar.
Pojo med ca 6000 invånare var under 1970-talet en långt industrialiserad ort, 57 % av den arbetsföra befolkningen arbetade inom industrin. Metall-, textil- och plastindustrin var de största, endast 12 % av befolkningen i Pojo fick sin utkomst från lantbruket.
I Fiskars bruk fanns under 1970-talet post, bank, apotek, biograf, butiker, kemikalieaffär, skolor, bibliotek, kiosk och bruksbar. På orten bodde ca 1000 invånare av vilka ca 250 personer arbetade i de två Fiskarsfabrikerna. Ungefär 60 % av fabriksarbetarna bodde ännu under början av 1970-talet i bostäder som ägdes av Fiskars bolaget. Hyrorna var små, men standarden på bostäderna var mycket anspråkslös. En stor del av bostäderna var gamla, det fanns inte rinnande vatten och uppvärmningsmöjligheterna var dåliga. Många byggnader var omoderna och i dåligt skick och stod tomma och förföll. Samtidigt byggdes även nya bostäder men där var hyresnivån naturligtvis högre. På 1970-talet fanns inte korna i den ståtliga ladugården mera, det enda positiva enligt bruksborna som bodde invid var att flugorna försvunnit. En lagändring gjorde ladugården olönsam och de 95 mjölkkorna i Fiskars slaktades alla våren 1970. År 1971 dog även Fiskarsbolagets sista häst.
Föreningsverksamheten hade börjat sina på 1970-talet jämfört med vad den varit under tidigare decennier. Fiskars bolaget understödde ändå fritidsverksamheten även om man konstaterade att det var svårt att engagera i synnerhet ungdomen, som höll till i bruksbaren och spelade musik om kvällarna så fönsterrutorna skallrade. Ungdomen hade sina skivor, mopeder och bilar konstaterades i en tidningsartikel år 1972, det var omöjligt att locka dem till biblioteket eller att få nya medlemmar till schack-klubben. I Fiskars fanns bl.a. två idrottsföreningar och marthaföreningar, schack- och fiskeförening.
Fiskarsborna sökte sig allt mera utanför sin egen ort. Redan i början av 1970-talet sökte man sig mot Karis och Ekenäs, i synnerhet ungdomarna åkte till Ekenäs Till Helsingfors åkte man för att köpa kläder. Även om det i Fiskars fanns flera affärer åkte man ofta till andra orter.
Käll- och litteraturförteckning:
C. E, Carlson: Fiskars 350. (1999)
Fiskars 1649 350 år finsk industrihistoria. Fiskars Oyj. (2009)
Kartila Hertta, Mannelin Pertti: Ruukkikadulta ja ruukkikadun liepeiltä, Oma Markka. (9/ 1972)
Muhkeat sakset. Kauppalehti. (16.2.1979)
Opublicerade källor:
Intervju, LBA 3. Pojo lokalhistoriska arkiv.
Lund, Rolf: Fiskars saxen – en historik om teknik angående de kända ”orangefärgade”
Utställningstexter, Muovin vuosikymmenet, Lojo museum