Övre bruket
Fiskars brukar delas in i övre och nedre bruket, som vuxit fram längs två korsande vägar. Övre bruket som sträcker sig uppströms från torget och har formats under de fyra århundraden som bruket utvidgats. Byggnaderna här representerar brukets olika verksamhetsområden, från industri och jordbruk till idylliska arbetarbostäder. I dag består verksamheten här bland annat av affärer, verkstäder och Fiskars museum.
Torget
Vid förra sekelskiftet bedrevs torghandeln i Fiskars vid den gamla finsmedjan, nära nuvarande Fiskars Forum. Senast före första världskriget flyttades torghandeln till området mittemot kasernerna.
På torget såldes allt som var nödvändigt på den tiden, som matvaror, tyger och skor, samt småsaker som knappar, spännen och glasögon. Ekenäsfiskare kom via Skuru med tåget Lillbässen och övernattade i Fiskars före torgdagen. Det berättas att torget var fullt av liv och rörelse strax på morgonen. Man tog mått för att klippa till klädtyg, och fruarna gick runt och provsmakade matvaror, jämförde priser och prutade
Lotta Svärd-röreslen startade kioskverksamheten i Fiskars sommaren 1937. Ursprungligen låg kioskbyggnaden där lekparken nu finns. Lottorna sålde kaffe med bröd och lemonad och fick även tillstånd att sälja tobak. Senare har kiosken drivits åtminstone av Fiskars idrottsförening och Marthorna.
Under andra världskriget, då de flesta varorna var på kort, var verksamheten på torget liten. Efter kriget blev den igen livligare, men med tiden minskade torgets betydelse. Torgförsäljningen dog ut i slutet av 1960-talet, eller möjligen i början av 70-talet, då den industriella produktionen i Fiskars nästan helt upphörde.
Då bruket igen har vaknat till liv har också torgförsäljningen kommit tillbaka. Korsningen mellan Fiskarsvägen och Åkerraden blev torgets nya placering. Den nya erans första torgdag hölls 12 juni 1993. Det var Fiskars byförening som startade verksamheten, genom att erbjuda fiskarsbor gratis torgplatser bredvid busshållplatsen. Enligt föreningens regler säljs numera huvudsakligen konst, hantverk, ekoprodukter och gamla saker på torget.
Vid torget, under trädet på andra sidan Fiskarsvägen, finns en speciell bänk. Den här mötes- och viloplatsen är den såkallade Väntan. Väntan finns med på Lennart Segerstråles monumentalmålning från år 1938, som hänger i Fiskars samlingslokal. På målningen har arbetare samlats vid Väntan och byns flickor förevisar sina fina klänningar för varandra.
Kardusen
Den gula tvåvåningsbyggnaden som dels är rappad, dels brädfodrad, skiljer sig från de övriga bostadshusen vid Åkerraden både vad gäller matertial och ålder. Huset byggdes som bostadshus år 1843, åt finsmederna som kom från Sheffield i England tillsammans med finsmedjans direktör Edward Hill. Den nygrundade finsmedjan, Finlands första, behövde kunnig arbetskraft och Sheffield var metallindustrins centrum i Europa på den tiden, specialiserat på finsmide.
Byggnaden har varit bostadshus ända fram till våra dagar. Förutom bostäder fanns det en frisersalong i huset från 1980-talet till 2000-talet. Sedan år 2006 verkar en klädaffär i hela huset. Båda våningarna renoverades samma år som affären flyttade in.
Ursprungligen var byggnaden kvadratisk. Därför fick den namnet karusen: huset liknade en fyrkantig tobaksförpackning som användes på 1800-talet och som kallades kardus.
Åkerraden, arbetarbostäder
Åkerradens röda trähus är byggda mellan åren 1829 och 1834, som bostäder åt arbetare. Längs vägen fanns redan tidigare arbetarbostäder som revs för att ge rum för de nya, de äldsta av dem var byggda i slutet av 1700-talet. De nya husen byggdes på de gamlas grunder, men för det mesta bevarades bara stenfoten. Till de äldre husen hörde tidigare små ladugårdar som låg på andra sidan vägen, men de revs i samband med att de nyare husen byggdes.
Då man byggde i Fiskars använde man ofta stockar från hus som rivits på andra orter Fiskars ägde. Vid behov fick man även trävaror från brukets egen såg. Taktegel tillverkades i brukets egna vattendrivna fabrik. Sådana ursprungliga tegel finns ännu kvar på vissa tak.
Sin rödmyllefärg fick husen också i början av 1800-talet. De vita knutbrädorna har kommit senare.
Åkerradens andra röda byggnad från toget sett förstorades märkbart eller byggdes helt på nytt på 1890-talet. Brukets första småskola inledde sin verksamhet där, och fanns i huset fram till 1896. Till slutet av 2010-talet verkade ett gruppfamiljedaghem i huset.
Under årens lopp har en del av Åkerradens hus använts bland annat som replokal för band, café och som samlingsplats för ungdomar. På 1970- och 80-talen var byggnaderna i dåligt skick och stod huvudsakligen toma. På 1990-talet renoverades husen och blev kommunala hyreshus.
Lantbruksavdelningens kontor
Trähuset, som i dag är ett bostadshus, är troligen byggt på 1890-talet. Byggnaden har även fungerat som kontor för lantbruksavdelningen.
Ladugården
Den stora, vita ladugården blev färdig år 1921. Den ersatte den gamla ladugården som troligen var ritad av C.L. Engel, och som revs i början av 1900-talet. I den nya ladugården rymdes ungefär 120 djur och där använde man en mjölkningsmaskin. I byggnaden fanns också bostäder, och ett mejeri som sålde mjölk till bruksborna.
Fiskars har genom tiderna bedrivit mycket jordbruk och bruket har haft stora ägor. Speciellt Johan Jacob von Julin, som ägde bruket från år 1822, började satsa på jordbruk och uppfödande av boskap. Under hans ledning fick bönderna pröva nya tekniker, som att dika åkrarna och kalka varje år. Man prövade till och med konstbevattning, och gjorde provmjölkningar för mjölkproduktion redan i början av 1800-talet. Fiskars ordnade också årliga jordbruksutställningar flera år innan verksamheten blev landsomfattande.
År 1970 lade Fiskars ner boskapsskötseln. De 104 kor som då fanns kvar härstammade från den Ayrshire-stam som Julin fört till bruket mer än hundra år tidigare. Sedan år 1998 har en ljusfabrik med butik verkat i ladugården. Här finns numera även andra affärer, verkstäder och bostäder.
Vägen som löper förbi ladugården heter Isidors väg. Den fick sitt namn efter en tjur som belönats på en jordbruksutställning. Tjuren hade i sin tur fått namn efter apotekare Isidor B.B. Bergström.
Plogverkstaden
Det långa u-formade byggnadskomplexet mellan ån och Åkerraden består av flera delar byggda i många olika skeden. Den första delen byggdes år 1914 och ersatte den gamla plogverkstaden från 1885 som låg vid mekaniska verkstaden.
Den nya plogverkstaden hade kapacitet att producera 13 000 plogar i året. Under första världskriget växte plogtillverkningen så att den täckte hela landets behov av plogar. Mellan 1924-1928 var efterfrågan på plogar fortfarande stor, så verkstaden förnyades och moderniserades, och kapaciteten ökade till 36 000 plogar per år.
Efter kriget började verkstaden tillverka plogar som drogs av traktorer. Byggnaden förstorades igen vid flera tillfällen, främst vingen närmast ån. Den 3000 kvadratmeter stora vita hallen i västra ändan av komplexet byggdes ursprungligen som monteringshall för plogar. Då plogtillverkningen upphörde på 1980-talet gjordes monteringshallen om och började användas för knivproduktion. Fiskars hela knivproduktion flyttades till ändan av plogfabriken – som nu kallades Knivfabriken. Produktionen fortsatte i byggnaden fram till år 2001, då produktionen flyttades till det närliggande Billnäs bruk. Knivfabriken var den sista produktionsanläggningen som användes i Fiskars bruk.
Numera inrymmer byggnaden butiker och verkstäder. På innergården finns Fiskarsin laatupuu, som sågar specialträvaror främst för snickare. År 2010 ordnades Fiskars antikdagar för första gången i plogverstadens knivfabrikshall.
Om man förr i tiden frågade en jordbrukare i Finland vilken som var den bästa plogmodellen, var svaret sannolikt ”Fiskars tian”. Fiskars plogmodell nr 10 var mycket populär och i bruk ännu på 1960-talet, även om plogar dragna av traktorer vid det laget hade tagit över marknaden.
”Fiskars tian” var en så självklar del av vardagen att den också förekom i talesätt. Om en klumpig danspartner kunde man förr säga: ”som att vända en Fiskras tia”. Numera springer man i Fiskars på hösten ”Fiskars tian”, en löpningstävling inspirerad av plogmodellen.
Slaggbyggnaden, Spishus
Slaggbyggnaden uppfördes år 1842 som spishus för de omkringliggande verkstädernas arbetare. På den tiden var tanken att kunna äta på arbetsplatsen ny. Johan Jakob von Julin hade antagligen inspierats då han bekantade sig med industrianläggningar i England.
Senare användes huset som bostadshus. I nedre våningen bodde tre familjer och på vinden vanligen ensamstående personer, som änkor och ungkarlar, ibland unga par. De avlånga vindsrummen kallades spårvagnar. Vinden var bebodd ännu på 1960-talet.
Från år 1971 stod byggnaden tom i över tio år. År 1983 gjorde Fiskars hembygdsförening ett hyresavtal med Fiskars-företaget på 50 år och började renovera huset. Gångbron till vinden som hade rasat byggdes upp igen, de trasiga fönstren byttes ut och nedre våningen gjordes om till lager, utställningsutrymme och bostad.
Sitt namn har Slaggbyggnaden fått av den biprodukt man får då man förädlar järn, slagg, och som använts som byggnaterial på många bruk. Om byggnaden verkligen är gjord av slagg är det troligen av slaggkross, med så kallad Geislers teknik, inte av slaggtegel som man kan se i andra byggnader i bruket.
Valsverket
Fiskars puddel- och valsverk byggdes 1857 och produktionen inleddes 1859. Valsverket hade fyra puddelugnar och tre vallnings- eller svetsugnar. Temperaturen hölls uppe med blåsluft (?) från den gamla blåsmaskinen, som låg intill valsverket. Valsanläggningen och ånghammaren, som hade en 70 hästkrafters turbin, köptes från Finspång i Sverige. I valsverket framställdes grovt och fint stångjärn (tackjärn).
År 1890 köpte Fiskras det närbelägna Åminnefors bruk, där det fanns ett modernt martinverk. På 1930-talet byggde man ett nytt valsverk i Åminnefors, och produktionen vid Fiskars gammalmodiga valsverk lades ner. Byggnaden användes dock länge för diverse fabriksverksamhet, t.ex. för härdning av plogdelar. Största delen av byggnaden revs 1985. Av verket i Fiskars finns i dag endast delar kvar, bland andra blåsrummet och kontorsrummet.
Ungdomarna började jobba på fabrikerna som mycket unga. Redan sjuåringar fick vara med och jobba. Ofta var barnens första jobb att fylla på ved i valsverkets ugnar.
Valsverkets kontor, arkiv
Byggnaden som i dag fungerar som arkiv består av tre delar byggda i olika skeden. Byggnadsskedena är lätta att se på fasaden. Den äldsta delen byggdes samtidigt som valsverket som blev färdigt 1857. Den här delen är byggd i slaggtegel och ligger närmast vägen. Senare har byggnaden skarvats med rödtegel. De två tegeldelarna har varit valsverkets kontor. Trädelen är byggd på 1930-talet och var i tiderna lager för maskinverkstaden. Pojo lokalhistoriska arkiv har fungerat i huset sedan 1991.
Blåshuset
Den lilla rödtegelbyggnaden fungerade som skydd för blåsmaskinen och blev färdig år 1859. Blåsmaskinen användes till att höja temperaturen i de närliggande fabrikernas ugnar. Med undantag för maskinens tre cylindrar var den helt och hållet tillverkad i Fiskars och stod färdig år 1837. Innan den fick sitt eget hus stod den vid maskinverstaden.
I dag fungerar blåshuset som lager.
Maskinverkstadens kontor, museum
Den nuvarande museibyggnaden har troligen byggts som kontor för maskinverkstaden på 1850-talet. Det finns anteckningar om att några av kontorets anställda även har bott i huset på 1860-talet. Senare blev hela huset bostadshus, och många familjer har under årens lopp bebott det.
Matklockan i ändan av huset har flyttats dit på 1940-talet från det närbelägna järnmagasinet.
På 1940-talet lät Fiskars-företaget Fiskars hembygdsförening ta en del av byggnaden i bruk. År 1949 öppnade hembygdsföreningen ett museum i huset. Museet bestod då av lokalhistoriskt intressanta föremål från sekelskiftet och framåt.
Mekaniska verkstaden
Finlands första menaniska verkstad grundades i Fiskars år 1837. Dess första betydelsefulla kund var Finlaysons fabrik i Tammerfors.
Följande år hade verkstaden en annons i Finlands allmänna tidning, där man meddelade att man tar emot beställningar av ångmaskiner och andra maskiner, som masugnar, sågar, kvarnar, pappersbruk och maskiner för klädesfabriker. Verkstaden fick en lavin av beställningar och arbetarna tillverkade bland annat år 1838 Finlands första ångbåtsmaskin för fartyget Helsingfors. Fram till år 1844 var maskinverkstaden den enda i sitt slag i Finland.
På 1850-talet utvidgades mekaniskaverstaden med plogverkstaden, då produktionen riktades in på jordbruks- och mejeriredskap. Sådana var bland andra plogar, hästvandringar för små skördetröskor, samt hand- och eldrivna smörkärnor.
Under krigsåren 1939-1945 stod privata fabriker, som Fiskars, under statlig övervakning. Fiskars stålindustri reserverades helt för försvarets behov. Av stål tillverkades delar till projektiler och ammunition. Även om efterfrågan på varor var stor hade Fiskars ekonomiska problem på grund av bristen på råvaror, maskiner, verktyg, bränsle och arbetskraft.
Bredvid maskinverkstaden byggde man en tillbyggnad av slaggtegel år 1885. År 1914 ökade produktionen av plogar ytterligare och den så kallade plogverkstaden byggdes. I plogverstaden fortsatte produktionen ända fram till 1980-talet. Sedan 1990-talet har en snickare verkat i maskinverkstaden.
”Rosehill”
Rosehill byggdes år 1837 som bostad åt maskinverkstadens brittiske arbetsledare David Cowie. Senare har byggnaden varit bland annat läkarens bostad. Nu är byggnaden i privat ägo.
Allmänna bastun
Byggnaden uppfördes på 1950-talet som bastu och tvättstuga och byggdes till på 1970-talet. Den ägdes på den tiden av Fiskars-bolaget och fungerade som allmän bastu i bruket. Det såldes på 1990-talet och är nu bostadshus, arbetsutrymme och butik.
Då huset inte längre fungerade som bastu fick Fiskarsborna länge vara utan allmän bastu. Efter mycket ansträngningar byggde byföreningen en ny bastu ritad av Tapani Hietalahti på Kieloniemi vid Degersjö år 2004. År 2012 brann bastun ner och bruksborna renoverade bastun tillsammans och den togs i användning igen på slutet av 2013.
Tabor
Mellan maskinverkstaden och Degersjö ligger Taborbacken, en av de tidigast bebodda platserna i Fiskars. Här har funnits bebyggelse åtminstone sedan 1700-talet. Nu står här tre rödmylleröda hus, som alla har varit arbetarbostäder. Till gården hör även uthus och två slaggtegelkällare. De nuvarande byggnaderna är delvis uppförda där det tidigare funnits andra byggnader, troligen uppförda i början av 1800-talet.
Gjuteriet
Det var ett modernt gjuteri som uppfördes år 1836. Gjuteriet hade två kupolugnar och en stor lyftkran. Blåshuset och det 5,4 meter stora vattenhjulet placerades ovanför fallet i forsen. Fram till år 1845 eldades ugnarna med träkol. Sedan övergick man till koks, det vill säga kol förädlad av stenkol.
Brukets snickare tillverkade gjutmodellerna och gjöt gjorde man en gång i veckan. Huvudsakligen tillverkade gjuteriet produkter som behövdes i fabriker och i jordbruket. En av de största beställningarna var det 8,3 meter stora vattenhjulet till Finlaysons fabrik i Tammerfors. Fiskars tillverkade även gjuteriprodukter till Saima kanal och gravkors. Gjuteriet var i användning fram till år 1954.
Kulla
Husgruppen Kulla byggdes för valsverkets arbetare år 1859. Byggnaderna har två våningar och stockstomme. Mitt på gården finns en bagarstuga. Gården har också ekonomibyggnader, men de är byggda först på 1900-talet. I Kulla bodde som mest över 200 personer, av vilka 160 var barn.
I början av brukets utvecklingsskede byggdes arbetarbostäderna nära verkstäderna. Det sades ändå vara hälsosammare att bo på de omkringliggande kullarna. Kullans bostadskaserner är bland de första som byggdes en bit från fabrikerna.
Byggnaderna grundrenoverades på 1990-talet. I de tre husen inreddes totalt sju bostäder. I en lägenhet har man då förenat så mycket som sju tidigare enrumslägenheter! Husen fungerar fortfarande som bostadshus.
På fabrikerna arbetade man dygnet runt. Till arbetet för den arbetsledare vars vakt var slut hörde att väcka nästa vakts arbetsledare, som i sin tur gick runt och väckte de arbetare som hade följande skift. På dörrarna i Kullan finns ännu märken som bildats då ledaren bankat på dörrarna med en käpp för att väcka dem som ännu sov.
Svenska skolan
I skolkvarteret finns flera skolbyggnader byggda vid olika tider, samt byggnader där lärarna bodde. Den äldsta är den närmast ån, svenska skolan, byggd år 1893. Skolans utrymmen förstorades med en tillbyggnad i närheten. Skolverksamheten i gamla svenska skolan upphörde 1957, då en ny byggnad för 60 elever stod färdig högre upp i backen. Efter det här fungerade byggnaden som Fiskars idrottsförenings samlingsplats. Nu är huset ett bostadshus.
Byggmästarens hus
Tjänstemannabyggnaden är uppförd på en central plats vid ån, troligen i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Senare fanns här ett lånekontor, där brukets arbetare kunde lyfta lån. På 1970-talet var det brukets telefoncentral och mapplager som huserade här, och då och då ordnade discon. Nu är byggnaden en bostad.
Tvättstugan
Tvättstugan i rödtegel blev färdig år 1860. Här fanns även en mangelsal och bagarstuga. I slutet av 1800-talet erbjöd huset också utrymme för ett rikt kultur- och föreningsliv, som blomstrade upp vid den här tiden. I mangelstugan möttes bland andra hornorkestern, korister och en teatergrupp. Här träffades också ungdomarna för att dansa. På 1920- och 30-talet fanns småskolan och lärarens bostad i övre våningen.
Tvättstugan har även fungerat som telefonväxel, och på 1980-talet hade Pojo bibliotek en filial här. Numera är byggnaden verkstad och bostadshus.
Tvättstugan var i tiderna platsen där man fick höra senaste skvallret i byn. Därför fick brukets bulletin senare namnet Tvättstugan.
Källor och litteratur:
Björkman, Sten & Heporauta, Arne: Åkerraden – Fiskarsin ylempi ruukinkatu
Fiskars 1646, 360 år finsk industrihistoria
Fiskars – Rakennetun ympäristön inventointi 23.4.2009
Fiskars meddelanden 9/1983
Fiskars museum, utställningstexter
Forss, Osvald, Skriverier
Gabriel Nikander: Fiskars bruks historia
Gripenberg, Margaretha: Fiskars hembygdsförening och museum (Västnyländsk årsbok 1980)
Gunnarsson, Ann Marie: Hus av slagg, Byggnadskonst i Bergslagen
Holmström, Laura: Minnen från FISKARS
Matvejew, Irina: Fiskars vår hembygd
Pesutupa 1/1993
Pesutupa-lehti 1990-luvulta
Pojo lokalhistoriska arkiv, arkivmaterial
Puustinen, Sari: Hem i Fiskars
Internet:
http://www.fiskarsvillage.fi/
http://www.kullogard.fi/fi/Butiken%20p%C3%A5%20landet/Kaupat/
Laiho, Elina, 20 vuotta kylän viihtyvyydeksi (http://fiskarskylaseura.org/historiikki.htm)