När Karl-Erik Lindqvist inledde sin tjänst som kommundirektör i Pojo 1969, hade förändringens vindar börjat blåsa men Fiskars var fortfarande en industriort. Då han tillträdde sin tjänst var Fiskars det egentliga centrumet i Pojo kommun. Här fanns sjukhus, apotek och kommunalläkare. Här fanns flera butiker. För att kommunens service skulle kunna växa, såg ändå Pojo-Kalle det som nödvändigt att bygga upp kommunens centrum runt kyrkan. Där kom Pojo kommunhus, bibliotek och hälsovårdscentral att byggas upp under 1970- och 1980-talen. I takt med att arbetsplatserna flyttade bort från Fiskars, och arbetarna följde efter, uppstod problemet med underhållet av byggnaderna i Fiskars. Skulle de bevaras, och hur skulle byggnadernas framtid garanteras? Svaret kom att bli det kommunägda Pojo bruksfastigheter Ab, som 1984 köpte ett stort antal fastigheter av Fiskarsbolaget både i Fiskars och Billnäs. Köpets syfte var att bevara bruksmiljöerna och med hjälp av fastigheterna locka nya invånare och företagare till bruken då den traditionella industrin, som varit kommunens ryggrad i flera hundra år, flyttade bort. Av de fastigheter som ingick i köpet, köpte Fiskarsbolaget senare tillbaka Finsmidesfabriken där knivtillverkning skett så sent som 1984. Efter återköpet kom byggnaden att benämnas Kopparsmedjan.
Då Fiskars moderna historia har skrivits, är det ofta “Inko” som fått äran för den lyckade förvandlingen. Detta beror troligtvis på att det var han som lyckades driva igenom den enorma förvandlingen. Däremot förtjänar “Pojo-Kalle” och kommunen ett omnämnande då det var de som satte igång hela omställningen. Kommunen hade stora planer på hur bruken skulle hämta nytt liv i bruken genom inflyttade konstnärer, och som en del av dessa storstilade planer var den påkostade utställningsverksamheten i Finsmidesfabriken som gick under namnet Expohja. Tiden och konjunkturerna var dessvärre inte på kommunens sida, och därför fick Fiskarsbolaget driva igenom den stora omställningen.
Expohja och senare utställningsverksamhet
Konstutställningar började ordnas 1985 i den tidigare finsmidesfabriken, som senare skulle benämnas kopparsmedjan. Under ledning av Matti Honkala ordnades under flera års tid utställningar som gick under namnet Expohja. Dessa ordnades för sista gången 1989 och lades ned på grund av ekonomiska svårigheter. Kort därefter köpte Fiskarsbolaget tillbaka byggnaden och döpte om den till Kopparsmedjan. En ny fas av utställningar i byggnaden inleddes 1994 då en grupp konstnärer och hantverkare från Fiskars ordnade en utställning som kom att bli startskottet på det som senare blev Onoma. Namnet Onoma är en sammansättning av on (är) och oma (eget), och förklarar således andelslagets koncept.
Pojo bruksfastigheter
Fastighetsaktiebolaget Pojo bruksfastigheter grundades i början av 1980-talet med syfte att rädda de kulturhistoriskt värdefulla byggnader som fanns inom Pojo kommuns gränser i Fiskars och Billnäs bruk. Fiskarsbolaget, som ägde tomma industrifastigheter i såväl Fiskars som Billnäs, sålde 1984 en stor del fastigheter till fastighetsaktiebolaget eftersom dessa inte längre behövdes för den moderna industriverksamheten. I köpet ingick både industrifastigheter och bostäder. Genast efter köpet inleddes ett kraftigt saneringsprojekt av fastigheterna. Invånarna fick flytta ut och i många av bostäderna installerades bastun, samtidigt som den allmänna bastun och tvättstugan stängdes. Många invånare blev upprörda över besluten, eftersom bland annat bostädernas omoderna skick krävde en allmän bastu och tvättstuga för skötande av hygien. Dessutom medförde renoveringarna att hyran steg kraftigt och att en del invånare inte hade råd att flytta tillbaka efter renoveringen. De planer som kanske stötte på störst motstånd var byggandet av moderna radhus med pulpettak i Hasselbacken. Ett av de karakteristiska röda husen i Hasselbacken brann ned då det precis blivit renoverat, och istället för att bygga ett nytt hus som skulle passa in i omgivningen planerade bruksbolaget att bygga modernt. Planerna väckte starka känslor, namnlistor mot planerna samlades in och slutligen blev planerna aldrig verklighet. En av de industrifastigheter som ingick i köpet var Finsmidesfabriken. Där ordnades konstutställningen Expohja åren 1985–1989. Kort därefter köpte Fiskarsbolaget tillbaka fastigheten och döpte om den till Kopparsmedjan och där finns idag restaurang-, fest- och utställningsverksamhet. Fastighetsbolagets egendom övergick 2008 i affärsmannen Olli Muurainens ägo, och han har under 2010- och 2020-talet restaurerat flera gamla industrifastigheter i Billnäs bruk för att upprätta en hotell- och konferensverksamhet, men flertalet bostäder i Fiskars är fortfarande i hans ägo, något som vittnar om den tid på Pojo kommun var ägare till två unika bruksmiljöer.
Ingmar “Inko” Lindberg
Inko Lindberg anställdes på Fiskars hösten 1985 som utvecklingsdirektör. På hans bord låg de så kallade mjuka delarna av koncernens verksamhet, så som kommunikation och fortbildning. Efter att platsen som fastighetschef på Fiskars brukskontor blivit vakant, då Olof Bruncrona slutade, blev Inko flyttad till Fiskars. Fiskars var då i dåligt skick, såväl fysiskt som själsligt. Byggnaderna var i dåligt skick, och bruket hade allt för stor personal. Bruket gick på minus. Inkos uppdrag var att vända den negativa trenden till en positiv sådan. Efter mycket tankearbete kom idén till honom mitt i natten, idén om att det hela skulle ske genom att locka kreativa människor till bruket. Några hade redan flyttat till Fiskars tidigare, men merparten av de konstnärer och hantverkare som kom att bosätta sig i Fiskars, gjorde det efter att Fiskars på Inkos initiativ medvetet lockade dem dit.
En betydande del av den kommande helheten var att Fiskars köpte tillbaka Finsmidesfabriken, den byggnad där hela utställningsverksamheten fick sin början i Fiskars, och döpte om den till Kopparsmedjan. Där hade utställningen Expohja hållits i kommunens regi, och där hölls flertalet utställningar ordnade av de nya bruksborna. Då andelslaget Onoma grundades 1996 kom Inko att inta positionen som dess ordförande. Det går därmed med fog att säga att Inko Lindberg var väldigt betydelsefull för brukets framtid. Han insåg att byggnadernas skick hängde ihop med användningen av dem, och att ett betydelsefullt innehåll i bruket samtidigt skulle garantera byggnadernas framtid.