Myter om skogen

Skogens och trädens betydelse för människan återspeglas i de finska folktraditionerna som är fyllda av myter kring skogen. Skogen har varit motsatsen till byn, främmande och vild. Man trodde att det fanns övernaturliga krafter i skogen, skogsväsen, som skulle respekteras och aktas vilket syntes i olika regler för hur man skulle uppföra sig i skogen. Det gällde att inte föra oväsen i skogen och man fick inte göra upp eld eller övernatta var som helst. Det kunde också höra till att offra en del av bytet till skogens väsen, eller att lämna gåvor i form av tobak och alkohol, och man kunde även läsa dikter för att blidka dem. Skogsväsen bestämde om bär- och jaktlycka och de kunde leda folk vilse i skogarna. Många berättelser om skogen inom folktraditionen beskriver möten mellan skogshuggare eller jägare och skogsväsen.  

Sjukdomstillstånd relaterade till skogen 

Inom finsk folktro trodde man på övernaturliga krafter eller väsen, som fanns i döda ting och i levande varelser. Exempel på väsen är vattnets väsen, järnets väsen, eldens väsen och skogens väsen. Väsens kraft kunde orsaka olika övernaturliga sjukdomar som bland annat skogsnäsa som smittade via väsen. Enligt sägen kunde man bli smittad om man blev skrämd när man var i skogen. Man kunde även få smittan om man rev sig på en kvist eller föll. Även björnen kunde smitta människor med skogsnäsa. Som symptom på sjukdomen har inom folktraditionen nämnts bland annat tandvärk, mardrömmar och buksmärta.  

Skogsdimma (metsänpeitto) var ett tillstånd, i vilket människan kände sig vilse och borttappad i skogen. Man kunde hamna i detta tillstånd om man till exempel avvek från en stig eller blev lockad av ett väsen. Tillståndet beskrivs i folktraditionen som ett drömlikt och skrämmande tillstånd.   

Inom folktraditionen berättas det att den som hamnat i Skogsdimma kunde äta stenar eller kvistar i tron att det var riktig mat. Människan kunde även förstelna eller förlora talförmågan. Ibland berättas att människan blivit osynlig eller förvandlats till en sten eller stubbe. Man kunde ta sig bort ur Skogsdimman genom att till exempel vända kläderna avigt, gå baklänges eller med hjälp av böner. Även en viss ritual, ”att binda skogen”, har använts. I sista hand kunde en spåman befria en människa eller ett djur från Skogsdimma genom trollformler och magi.    

Trädens magi 

Tron om trädens helande kraft har genom historien varit viktigt för människan. I dag är diskussionen kring trädens betydelse igen högaktuellt, inte minst på grund av klimatkrisen. Enligt folktron ansågs träden ha hemliga krafter som det gällde att försöka ta tillvara och behärska genom olika ritualer. Vårt förhållande till träd hänger ihop med att träden kan leva hundratals år på samma plats. Redan under forntiden dyrkades gudar vid heliga lundar eller skogsgläntor som man värnade om. Ofta berättades det även att vissa träd kunde tala genom att använda sig av ramsor. Träd med ovanliga former eller utseende ansågs vara lämpliga för magi.  

Om ett träd vuxit så att det bildats en öppning i stammen kunde det användas för ”smöjning”, dvs. ett sätt att bota ett barn från någon sjukdom, ofta engelska sjukan (rakitis), genom att barnet drogs genom hålet i stammen. Denna metod kunde även användas mot gulsot, ryggskott och epilepsi. 

Vissa träd användes även till att ”sätta bort” någon sjukdom. Exempelvis trodde man att tandvärk kunde placeras i vredvuxna ”tandvärksträd”. Genom att peta i den onda tanden med en pinne och sedan sticka in pinnen med varet i barken på trädet, helst på trädets norra sida, avlägsnade man värken och blev botad. Många människor använde samma tandvärksträd, vilket gjorde att trädet till sist hade så mycket smärta i sig att ingen vågade fälla det eftersom den personen då själv övertog all värk. 

Så kallade vårdträd (pitämyspuu) var trädskott som lämnades att växa på gården då man byggde hus eller som planterades vid viktiga högtider som födelse och bröllop. Vårdträden fungerade som osynliga ”väktare”, som garanterade lycka och välgång på gården. Man skulle vara noga med att inte fälla eller skada ett vårdträd, eftersom det kunde leda till olycka och sorg. För att garantera lyckan kunde man vid högtider sätta ut offergåvor vid trädet i form av mat och dryck. 

Folktro om några träslag

Asken

Asken har varit det trädet bland nordbor som haft det största anseendet. Enligt den fornnordiska mytologin var asken världsträdet, Yggdrasil, som växte i Asgård och vars krona täckte hela jorden. Enligt den fornnordiska tron finns askens starka virke i människosläktet eftersom de två första människorna, Ask och Embla, skapades av två träd enligt allmän tolkning en ask och en alm.

Asken orsakade sjukdom om den blev förnärmad, exempelvis genom att någon pissade på dess rötter. Ormar skyr askar och därför ansågs det bra att lägga asklöv på ormbett. Barken ansågs stoppa blodflödet och saven bota vrickning.

En vackert snidad bit askträ användes i vissa trakter som skydd mot sjukdomar och för att stilla blod. Det bars på kroppen eller hölls i händerna och kallades för ”spåneträ”. Om träet föll till marken förlorade den sin kraft.

Eken

I antikens medelhavskulturer var eken helgad åt åskguden och i Norden har den haft en magisk betydelse. I Finland var eken helgad åt guden Ukko och i Norden åt åskguden Tor.

I julbrasan skulle det helst finnas ek och när det bröt ut smittsamma sjukdomar framställde man renande gnideld med hjälp av ekträ. Brända ekollon användes däremot för svartkonst.

Enligt Kalevala fanns det en ek som växte sig så hög att den förmörkade och kvävde hela världen. Till slut lyckades man fälla den och livet kunde fortsätta igen.

Det sades att den som tog en gren av en ek vann stor lycka, den som tog en bit av toppen fick siargåva och den som skar av en lummig lövkvist fick stor kärlek.

Rönnen

Rönnen har ansetts ge särskilt bra skydd mot sjukdomar och olyckor.

Rönnen var åskguden Tors eget träd i den fornnordiska tron. Ännu in på 1900-talet har rönnen förknippats med åskan, en del trodde att rönnen skyddade mot åskan medan andra trodde att den drog till sig blixtar.

Smörkärnans stav skulle helst vara gjord av rönn så att smöret inte tog skada.

Bonden som satte fast en rönnkvist i plogen fick bra skörd.

Selpinnar av rönn var mycket bra skyddsmedel eftersom de tillät en att färdas på alla vägar utan att störas av de osynliga (spöken).

Rönn i lagård och på gödselstack höll all trolldom borta och skyddade husdjuren.

Ombord på båtar var rönn förbjudet eftersom det till sjöss rådde helt andra makter än på land.

Rönn som byggmaterial i boningshus var dåligt eftersom tomtegubben inte trivdes i de husen vilket ledde till svår olycka.

Rönnen har använts till att spå vinterns snömängd. På vissa områden hette det att mycket rönnbär innebar en svår vinter med mycket snö. På andra håll ansågs mycket rönnbär ge lite snö eftersom grenarna inte orkar bära mera än en tung börda varje år.

Vatten kunde hittas med hjälp av en slagruta av flygrönn (flygrönn kallas det när rönnfrön börjat växa i grenklykan på andra träd).

Flygrönn skyddade en i krig genom att en bit trä i fickan skyddade mot skador.

Andarna av döda och de som gått vilse kunde överflyttas av rönnar.

Rönnbär har använts mot njursten, gallsten, urinbesvär och ont i magen.

Barken ansågs bra mot malaria.

Linden

Under linden ansågs det bo en jättelik orm, lindormen.

Lindens bark, upplöst i vatten till en slemmig massa, användes mot brännsår.

Björken

Gav bra skydd i hus och lagård eftersom dess starka doft jagade bort onda trolldomsmakter, ohyra och gnagare.

I Svenskfinland kallades dvärgbjörken för ”syndariset” eftersom Kristus blivit piskat med ris av trädet.

Bland finlandssvenskar troddes man bli vacker och tio år yngre om man tvättade sig i björksav.

Julbastun skulle värmas med björkved om man ville undgå motgångar inkommande år.

Rishögarna i björkarna kallades martoddar eftersom det ansågs att trädet ridits av maran. (Maran var ett väsen som gjorde att man på natten såg mardrömmar).

Maraknutsbjörkar ansågs vara särskilt lämpade för att användas på samma sätt som t.ex “tandvärksträd” men för utslag och reumatism, det vill säga att trädet tog över sjukdomen genom en specifik ritual, och på så sätt botades man från sin sjukdom.

Björknäver och björklöv ansågs bra att lägga på sår eftersom de drog ut varet.

Dryck på björkbark ansågs i Lappland vara bra mot diarré.

Te kokt på björkris lindrade eller botade gikt.

Skogstekniker Nils-Erik Fritz hittade kanske Finlands största glasbjörk i Svartsjö, Kvarnby på 1950-talet. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Granen

För att hålla gengångare borta från begravningar skulle man ställa granar som paradvakter vid dörren samt strö gården med hackat granris.

Granruskor har tjänat som fruktbarhetssymbol vid bröllop.

Med hjälp av långa årsskott på granen kunde snörik vinter förutspås.

Hjälper mot huvudvärk om man binder ett bultat granris runt huvudet.

Om man har svårt att kissa skall man svälja några droppar klar kåda varje morgon.

Grankåda blandat med fett eller vax var ett bra sårmedel.

Julgranen vid Fiskars torg lyser vackert år 1955. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Tallen

Ståtliga tallar på synliga platser vid färdvägar blev ofta suptallar, dvs. platser där man stannade för att vila hästen och ta sig en sup på likfärder.

Tjäran från tallen användes mot alla möjliga sjukdomar. Man smorde in sig i tjära mot hudåkommor och rökte hemmet med tjära då en epidemi var i antågande.

Enen

Enbusken gav skydd mot onda makter tack vare sin starka doft och de hårda, vassa barren.

Enen användes som rökelse i religiösa ritualer eftersom röken ansågs skrämma bort onda andar.

Att hänga enris över köks- eller fähusdörrar höll troll, häxor och onda andar borta.

Att hålla några enbär i munnen skyddar mot de flesta sjukdomar.

Att äta enbär ger en matlust.

Enbär kokade i grädde gav en bra salva att lägga på sår.

Avkok på enbär botade hosta.

Avkok i badvatten troddes bota barn som led av engelska sjukan.

Hasseln

Skyddade mot åsknedslag och ormbett.

Troddes vara utmärkt att använda i kärleksmagi.

För att uppväcka de döda skulle man nattetid på en kyrkogård rita tre cirklar kring graven med en käpp av hassel.

Alen

Alen gav magiskt skydd.

På midsommaren placerade många bönder alkvistar som skydd på sina sådda åkrar.

På hösten stacks alkvistar in i det sista lass som togs in på logen.

Om det dryper röd saft från alveden trodde man att det skulle flyta blod före årets slut.

Källor & litteratur:  

Luther, Hans. Vatten och växtvärlden. Pojo sockens historia del I. 1959. 
Roiko-Jokela, Heikki (Red.). 1. Ihminen ja metsä – kohtaamisia arjen historiassa. 2012. Roiko-Jokela, Heikki (Red.). 2. Ihminen ja metsä – kohtaamisia arjen historiassa. 2012. 

Internetkällor: 

Hugoson, Marlene. Läkande träd – Magiska seder och folkliga föreställningar om läketräd. Västerbotten förr & nu. https://nattidskriftenvasterbotten.se/2022/04/16/lakande-trad-magiska-seder-och-folkliga-forestallningar-om-laketrad/#:~:text=Tr%C3%A4d%20i%20folklig%20tradition&text=L%C3%A4ketr%C3%A4d%20har%20anv%C3%A4nts%20f%C3%B6r%20att,med%20en%20bortbytings%20ov%C3%A4lkomna%20n%C3%A4rvaro. Från internet 24.7.2023 

Nilsson, Mona. Vårdträd och lyckoträd – Del 1/3. Västernorrlands museums blogg. https://vnmuseum.se/vardtrad-och-lyckotrad-del-1/#:~:text=V%C3%A5rdtr%C3%A4d%20%C3%A4r%20en%20sammans%C3%A4ttning%20av,lycka%20och%20v%C3%A4lg%C3%A5ng%20p%C3%A5%20g%C3%A5rden. Från internet 24.7.2023  

Puiden Palvonta, 10.3.2008, Taivaannaula. https://www.taivaannaula.org/2008/11/10/puiden-palvonta/. Från internet 24.7.2023. 

Opublicerade källor: 

Temautställning Såpnejlikan, Fiskars museums utställningstexter. 2006.