Vardagen i Fiskars kom sakta men säkert att förändras. I takt med att arbetsplatserna försvann, tystnade byn. Men det gick ändå inte i ett slag, utan vardagen fortsatte som vanligt under stora delar av den här perioden. Eftersom det i första hand var yngre människor som flyttade bort medan de äldre i större utsträckning stannade kvar, kom vissa delar av samhället påverkas tidigare än andra. Till exempel stängdes den svenskspråkiga skolan 1971 då språkförhållandena i bruket hade förändrats, och den finskspråkiga skolan fick flytta in i det hus den svenska skolan tidigare verkade i.
Idrottsföreningarna och brandkåren stod för traditionerna i bruket. Förutom deras kärnverksamhet var de arrangörer av flertalet fester och tillställningar som hörde till brukets traditioner. På den traditionella midsommarfesten vid Baklura hörde det till att brandkårens hornorkester uppträdde. Vissa Fiskarsbor upplevde hornorkesterns uppträdande så viktigt, att då uppträdandena upphörde i början på 1970-talet slutade de delta i festen. Idrottsföreningarnas verksamhet förändrades i samband med avfolkningen, och speciellt Fiskars IF drabbades av de förändrade språkförhållandena. Den finskspråkiga arbetarföreningen Fiskarin Työväen Urheilijat (FTU) kunde bibehålla medlemsantalet på tidigare nivå, och är fortfarande idag verksamt i bruket, nu under namnet Fiskarin urheilijat –47 (FU-47).
I Fiskars fanns det lekskoleverksamhet långt innan de statliga lagarna om kommunal dagvård kom på 1970-talet. Apotekarens fru Tora Lönegren inledde verksamheten i Mannerheims barnskyddsförbunds regi i apoteksbyggnadens utrymmen som idag används av Onoma. Sveas Olsen började som hjälp på lekskolan innan hennes egna barn föddes, troligen i slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Senare tog Svea över lekskolan då den flyttade till Solbacken (Snålbacken). Så sent som på 1980-talet bedrev Svea fortfarande lekskoleverksamheten, då med hjälp av Disa Ström. Många Fiskarsbarn hann under årens lopp delta i verksamheten, som hjälpte de arbetande föräldrarna med barnpassning.
I Fiskars bruk fanns under lång tid en stor mängd service. Fram till 1973 var kommunalläkaren Leo Laqvist stationerad i Fiskars och fram till 1975 fanns apoteket i tornursbyggnaden, varefter medicinerna kunde hämtas från ett läkemedelsskåp. I början av 1980-talet fanns det fortfarande två matbutiker, kemikalieaffär, bibliotek, rådgivning och postbank i bruket. Ungefär 10 år senare hade folkmängden ökat medan servicenivån sjunkit. Varuboden stängde sin butik i bruket 1990, varefter Fiskarsborna fick nöja sig med en matbutik. Året därpå stängde posten sitt kontor i Fiskars, och fiskarsborna fick söka sig till Pojo kyrkby för den sortens ärenden. I folkköket (kansankeittiö), bättre känt under smeknamnet “Kuppila”, samlades Fiskarsborna. Dagtid fungerade det som matsal för brukets arbetare, medan man kvällstid kunde avnjuta en öl. Under 1990-talet gick det under namnet Ruukin baari och i slutet fanns det en pizzeria i huset som senare revs.
Fiskars Kyläseura – Fiskars Byförening rf. registrerades 1986 för att värna om bruksbornas intressen, brukets traditioner och invånarnas sammanhållning. Beslutet av grunda föreningen påskyndades av beslutet att stänga brukets sista allmänna bastu. Byföreningen tog stark ställning för bevarandet av bruksbornas tvättmöjligheter. Bastun stängdes ändå, men behovet för föreningen kvarstod. Det hände mycket i bruket där föreningen engagerade sig. Viktig service flyttade bort, bl.a. banken, läkemedelsskåpet och kemikalieaffären. Föreningen ordnade mångsidigt program för medlemmarna, och utvecklade lokala turismtjänster.
Till föreningens bravurer hörde de årliga festerna. Majbrasan och midsommardansen hade på grund av sin popularitet växt till en storlek som inte längre var hållbart ur ett säkerhetsperspektiv. Behovet fanns därför för ett evenemang enbart för brukets invånare. De traditionella festerna fick en ny skepnad och den årliga månskensdansen (Kuutamotanssi) blev Kuubamot. Byföreningen är idag paraplyorganisation för en stor del av brukets föreningar med en betydande ungdomsverksamhet. Den fråga som startade hela föreningen, protesterna mot den stängda bastun, löstes 2004 då föreningen byggde en allmän bastu vid Liljekonvaljeholmen (fi. Kieloniemi) vid Degersjöns strand.