Kopparglans i Orijärvi

Orijärvi gruvas historia började år 1757 då man upptäckte kopparfyndigheter i bergen i området. Vid den tiden lades allmänt taget stor vikt vid bergshantering. Gruvföretag fick skattelättnader, kronan engagerade sig aktivt i bergshanteringen och vanliga människor uppmanades granska sin omgivning för att hitta intressanta stenar. Enligt berättelsen var det Johan Isaksson som bodde på ett rusthåll i Kisko, som hittade en ovanlig stensort . Då den undersöktes visade sig malmen innehålla koppar, och så började provutgrävningarna i Orijärvi. Gruvbolaget grundades 1760 och till dess ledning kom Fagerviks ägare Johan Hising, Teijo bruks bergsråd Jakob Kijk samt Strömfors bruks ägare Johan Forsell. Ganska snart började Hising tvivla på gruvans lönsamhet. Malmtransporterna kunde endast göras vintertid med släde, vilket blev dyrt, och transporten av kopparmalm till verkstaden i Avesta,  där den till slut förädlades, var lång. År  1764 sålde Hising därmed sin andel i gruvan till en av Sveriges mest betydande järnindustrimän, Robert Finlay.

Bara något år tidigare hade Finlay tagit över Fiskars brukshelhet. Nu lades tre fjärdedelar av Orijärvigruvans aktier till hans industriegendom. Finlay kan sägas vara den som lade grunden för koppareran på Fiskars eftersom han började förädla kopparmalm genom att grunda en kopparhytta i Kärkelä, som ligger nära Orijärvi. På det här sättet minskade transportkostnaderna. (Senare förädlades koppar även i Fiskars och Antskog). Under Finlays tid var kopparindustrin ändå osäker. Produktionen var anspråkslös, jobbet gjordes av färre än tio personer och år 1760 hade man kommit endast tio meter ner i marken. Vattnet som samlades i gruvan gjorde arbetet svårare, trots att Finlay hade byggt ett tak över gruvan. I början avlägsnade man vattnet med handvinchar men år 1766 tog man i bruk hästvinchar, då gruvan blev allt djupare. Samma år bad Finlay bergsmästaren syna gruvan. Han anhöll, och fick 20 år skattelättnad. Det här räckte ändå inte, Finlay gjorde konkurs 1771.

 Följande ägare till Orijärvi gruva, och samtidigt även Antskog och Fiskars bruk, var storhandelsmannen Bengt Magnus Björkman från Stockholm. Från och med år 1783 effektiverade han gruvdriften genom att låta gräva ut flera schakt. Men gruvan gav ändå inte mera avkastning. Kopparmarknaden var mycket känslig för konjunktursvängningar. Det varierande priset på koppar på världsmarknaden påverkades framför allt av politiska förändringar och i synnerhet krig höjde den strategiskt viktiga råvarans pris. Å andra sidan stod gruvkostnaderna inte heller i direkt proportion till vinsten, till exempel ökade de nya schakten inte malmmängden.   Kopparmängden å sin sida stod inte heller i direkt proportion till mängden malm som bröts, för kopparhalten i malmen varierade mycket.

Även 1787 granskade bergsrådet Orijärvi gruva och beviljade skattefrihet för 10 år. I granskningen konsteterade han att storgruvan till hälften var fylld med vatten, och att mittgruvan och den västra gruvan inte producerade enligt förhoppningarna. Björkman hade ändå tilltro till kopparn och märkte att efterfrågan ökade då århundradet gick mot sitt slut. Det här var till stor del Napoleonkrigens förtjänst. Björkman gjorde ett radikalt beslut och satsade på kopparn, på bekostnad av järnhanteringen. Han avslutade alltså stångjärnsproduktionen på Koskis och ersatte verkstaden med en kopparhytta. Dessutom lät han bygga en anläggning för kopparförädling, med tillhörande ugnar. I granskningen år 1798 framkom att verksamheten i Orijärvi förbättrats märkbart och man fick endast tre skattefria år till. År 1802 stängdes också Fiskars masugn och den ena stångjärnshammaren slutade användas för att ge plats åt en ny kopparhytta. Toppåren för kopparpoduktionen i Orijärvi var 1799-1808 då man bröt i bergets rika kärna.

Freden i Fredrikshamn 1808 fick igen till stånd ett ägarskifte för Orijärvi och hela Fiskars brukshelhet. Den här gången behölls ägandet i samma släkt, då Bengt Magnus Björkman sålde sin industriverksamhet till sina två söner. I bakgrunden låg ett nytt beslut om att svenska medborgare inte längre fick äga något i Finland. Ägarbyten skedde därför också vid flera andra bruk i Finland. Björkman, som redan var 70 år, ville inte byta medborgarskap och löste problemet år 1815 med hjälp av sina söner. Till Fiskars bruk flyttade Bengt Ludvig Björkman, som precis blivit myndig, 24 år. Under hans tid fortsatte gruvdriften i Orijärvi som tidigare, även om resultatet blev mycket sämre än under de föregående åren. Bengt den yngre visade sig snart vara en slösaktig och nyckfull brukspatron. Han måste till och med sitta av ett fängelsestraff för att han låtit misshandla en arbetare, som avled. Som en förtjänst för Bengt den yngre kan man ändå nämna att han grundade kopparsmedjan i Fiskars. Han lät även bygga det ståtliga Stenhuset, som står kvar än i dag. På grund av Björkman den yngre kom brukshelheten i eknomiskt trångmål och 1822 sålde Björkman alltihop till apotekaren Johan Jakob Julin från Åbo.

Med Julin inleddes Orijärvi gruvas tredje skede. Precis som sina föregångare koncentrerade Julin sig till en början på kopparhantering. Koppar var brukshelhetens huvudprodukt och måste fås lönsam. Julin besökte gruvan många gånger och gjorde studieresor till gruvor i Sverige. I och med sin flitighet fick han till stånd stora inbesparingar på kostnaderna för malmtransporten.

Mellan gruvan, Koskis och Antskog bruk gjordes åmuddringar och byggdes slussar och kanaler för sommartransporten. Julin lät även reparera gruvans pump samt vädrings- och lyftanordningarna. Kopparskivorna började vidareförädlas till tackor. Julin lät även göra en ny gruvkarta.

Då man kommit in på 1830-talet gav Orijärvigruvan mycket koppar, och Julin kontrollerade Finlands kopparmarknad. Eftersom det producerades mer koppar än det inhemska behovet var gav sig Julin ut på de utländska marknaderna. Kvaliteten på tackopparn från Orijärvi fick beröm och den exporterades förutom till Stockholm och St Petersburg även till Tallinn, Riga, Lybeck, Hamburg och Bordeaux. Så småningom började koppartillgången visa tecken på att ta slut. Då gruvan blev djupare höjdes kostnaderna och försvårade snabbt gruvförhållandena. Verksamhetens lönsamhet sjönk redan mot slutet av 1830-talet. Till slut gick kopparframställningen på minus och verksamheten tryggades endast med hjälp av de stora markägendomar bruket hade. Orijärvi Fick åtnjuta skattelättnader fram till 1840-talet. År 1843 var situationen redan så svår, att Julin ansökte om evig skattefrihet för gruvan. Han erbjöd även gruvan åt staten till ett ”billigt pris”, för att trygga inkomsten för 630 personer. Av tvång började Julin på nytt styra sin uppmärksamhet mot järnindustrin. Man tillverkade inte längre järn i Fiskars som på föregående århundrade, utan koncentrerade sig på förädling av järn.

Efter Julins död 1853 tystnade verksamheten i Orijärvi gruva. De nya pengarna som togs i bruk i Finland 1863 slogs ännu i koppar från Orijärvi. Gruvdriften avslutades 1873 och återupptogs endast tillfälligt år 1883. I början av 1900-talet försökte en grupp amerikansk-finländska affärsmän återuppliva gruvans verksamhet, men utan framgång. Outokumpu köpte Orijärvi 1945 och bröt kopparmalm en kort tid. År 1956 lyftes den sista vattenpumpen ur gruvan som man sedan lät fyllas med vatten. Dykare har sedermera fotograferat gruvklyftorna till och med i 100 meters djup. I fotografierna kan man se spår av det förflutna i till exempel verktyg och gruv-vagnar som blivit kvar i de övergivna och vattenfyllda gruvorna.

Trots sina skiftande skeden hade Orijärvi stor betydelse för vårt lands industri. Gruvan med vidareförädling inräknad sysselsatte länge flest industriarbetare i vårt land. Som mest arbetade ungefär 200 personer i kopparkedjan, men själva gruvsamhället var betydligt större. I början av 1800-talet hämtade Orijärvi mer skatter åt kronan än Finlands hela järnindustri tillsammans. Var trettionde skeppund av den producerade rena kopparn skulle levereras som skatt till den närmaste stadens metallvåg.

Trots de tunga och farliga arbetsförhållandena hade gruvarbetarna relativt bra levnadsförhållanden. Gruvan ordnade gruvtorp som bostäder åt arbetarna, till vilka hörade små landområden för odling. Kvinnor och barn användes i malmsorteringen, pojkar även i gruvan för att med lyktor lysa upp arbetspunkterna för arbetarna. Arbetare från närområdena lockae med gratis måltider för att koma till gruvan och arbeta.

År 1825 jobbade följade personer i gruvan:

1 granskare
1 bokförare
1 arbetsledare
2 kvartersmän
2 gruv oldemän
74 gruvdrängar
5 stenbärare
6 lyftmän
8 malmsorterare
2 stenkärrare
7 gruvssmeder
2 pumpvakter
2 stickspäntare
1 stalldräng
1 brandvakt
11 dagsverksarbetare
8 arbetare

à totalt 134 man

Källor:

Carlson, C. E.: Fiskars 350. 1999, Keuruu.
Grahn, Heini: Kuparinhohtoinen ruukinmaisema. Kuparin kyydissä Orijärven kaivokselta Kärkelän ja Kosken ruukeille. 2013, Salo. 
Fiskars 1649. 350 år finska industrihistoria. 
Matvejew, Irina: Kotiseutumme Fiskars. Selostus Fiskarsin ruukista ja museosta. 1981, Tammisaari. 
Nikander, Gabriel: Fiskars bruks historia, 1929, Åbo. 
Poutanen, Pekka: Suomalaisen kuparin ja sinkin juurilla. Orijärven kaivos 1757-1957. 1996, Jyväskylä.