Malmen blir till järn

Redan under förhistorisk tid har järn av myr- och sjömalm framställts i Finland. Sedan slutet av medeltiden, då Sverige var den ledande järnproducenten i Europa, har bergsmalm förädlats till järn i masugnar. Både malmbrytningen och järnhanteringen i Finland koncentrerades tidigt till västra Nyland där tillgången på berg, skog och vattenkraft var god. Längs med Pojoviken kunde Järnprodukterna transporteras till Sverige och småningom även till de övriga östersjöländerna.

Riddaren Erik Flemming, ägaren av Svidja slott i Sjundeå, var den första att starta förhistorisk järnframställning i västra Nyland.  Från och med år 1542 bröts järnmalmen i Ojamo i Lojo och under 1530-70-talet troligen också i Tupala i Sjundeå där man hittat rester av den tidigaste järnhyttan i Finland. Senare förädlades Ojamo-malmen i Svartå (från och med år 1560), Antskog (från och med år 1630) och Billnäs (från och med år 1641). 

Den förmögne köpmannen Jacob Wolle från Åbo grundade år 1630 Antskog bruk och tog samtidigt över driften i Svartå. Eftersom Ojamo-malmen tröt och kvaliteten var låg började malm importeras från Utö-gruvor i Sverige.  Trots skattelättnader och jordförläningar blev Wolle skuldsatt och bruksverksamheten övergick i den tyskbördiga fodringsägaren Peter Thorwöstes ägo.

År 1649 grundade Thorwöste, med privilegium av drottning Kristina, en stångjärnshammare, masugn och manufaktursmedja på Gennäs säteriets forna ägor vid Fiskars å. Fiskars bruk använde sig främst av malm från Utö i Sverige. Utö-malmen skeppades med både ägna och hyrda skutor till Skuru hamn och forslades sedan med pråmar till masugnen vid Fiskars nedre fall. Från och med 1670-talet användes förutom Utö-malmen också malm som bröts i malmberget i Kisko socken.

Hammarsmeder och andra arbetare

Under 1600-talet varierade antalet arbetare i Fiskars troligen mellan 14-95 personer. De flesta arbetarna hade titeln hammarsmed men på bruken fanns dessutom till exempel en sågare, skräddare och skomakare samt män som arbetade med malmskutorna. På bruket fanns också en masmästare som hade en mycket aktningsvärd position. Han skulle känna till både bokarens (han som krossade malmen), uppsättarens (han som matade masugnen med kol, kalsten och malm), och hyttdrängens arbete. Till arbetarskaran räknades även de jordbrukare som arbetade på, till bruket underlydande, hemman. Jordbrukarna var befriade från krigstjänst, vilket kompenserades med dagsverken åt bruket. År 1657 gjorde bönderna 1,5 dagsverken per vecka.

Masmästare på 1600-talet:

Jost Dickman (1650-talet)
Michel Mertel (år 1669)
Simon Ransk (omkring år 1690)

De flesta av bruksarbetarna på 1600-talet kom från moderlandet Sverige och härstammade troligen från Vallonien eller Tyskland. Eftersom vallonsmidet inte var infört i Finland ännu på 1600-talet arbetade vallonsmederna med masugnsbränningen, kolningen och det då gällande tysksmidet. Arbetarna bodde i brukshusen med rätt till en åkerlapp och betesrätt för en ko. Lönen betalades i ”natura”.

Eventuella tvister mellan bruksarbetare och patroner behandlades vid härads- eller bergsting. Antskog-Fiskars brukshelhet hade även en profoss och en befallningsman, föregångare till brukspolisen, som höll ordning på bruket.

Bruket efter stora ofreden

Under 1700-talet ägdes Fiskars bruk av svenska affärsmän som skötte verksamheten via en inspektor eller disponent. Efter det stora nordiska kriget som pågick åren 1700 till 1721 köptes bruket av handelsmannen John Montgomerie. Han byggde upp och utvidgade bruket samt införde moderna metoder, tysksmide, på Antskog. En ny masugn uppfördes år 1737 och samma år förenades Koskis bruk i Bjärnå och Kulla masugn i Tenala med Fiskars. De många nyanskaffningar som gjordes under Montgomeries tid ledde till att bruket blev skuldsatt och såldes till ett handelshus år 1752.

I mitten av 1700-talet då bruket ägdes av Robert Finlay hittade man kopparmalm i Kisko i Orijärvi. Kopparmalmen förädlades i Kärkelä där en kopparhytta anlades år 1766. Också på Fiskars och Antskog fokuserade man sig småningom på kopparförädling.

År 1780 förflyttades stångjärnstillverkningen, och därmed också tyngdpunkten på hela bruksverksamheten, från Antskog till Fiskars. Tre år senare då ekonomin var gynnsam köptes bruket av grosshandlaren Magnus Björkman. Även om masugnen gav åren 1781-89 rekordartat mycket tackjärn, i snitt ca 450 ton, stängdes den år 1802 för att ge plats för koppartillverkningen.

Under 1700-talet infördes vallonsmidet på Antskog vilket medförde att många nya invånare med vallonsk härstamning flyttade hit från Roslagen i Sverige. 

Bland de inflyttade till Antskog fanns följande personer:

Clas Pira – smältare
Vilhelm Forss – räckare
Michael Gilliam – räckare
Noe Tillman – mästersven
Jean Pouse – räckardräng
Jean Dardanell – räckardräng
Anders Erman – smältardräng
Bonnevier – smältare
Giers – kolpojke

Masmästare under 1700-talet:

Johan Ransk
Anders Uhr (till 1757)
Lars Uhr
Gabriel Winter
J. Frisk
Erik Nässling

Under 1700-talet arbetade i medeltal 44 män på bruket. Vid kopparhyttan fanns en hyttadräng, en hjälpkarl, en slaggskjutare, två uppsättare och två bokare.  I hammarsmedsordningen bestämdes noga hur lönen fördelades mellan arbetarna i ett arbetslag vid en härd.  Lönens köpkraft var under 1700-talet låg och därför införde Finlay år 1764 spannmålsförsäljning till brukspris. Till vallonsmedernas förmåner hörde också ett extra tillägg s.k. vinpeng och troligen bostad och ved.  Äldre arbetare kunde få någon form av pension och sjukvården fungerade med hjälp av kringvandrande fältskärar som gratis delade ut enklare mediciner. Man kunde även få kontant ersättning för kroppsskada i arbetet.

Redan under 1700-talet förstod man också att arbetsgemenskap var en viktig sak. Bruksägarna arrangerade midsommarfest för sina anställda, där öl, vin och tobak ingick i serveringen. Drycker och lättsam stämning bjöds också på i samband med sjösättning av skutor, vid större arbeten och vid årsavräkningar. 

Under första hälften av 1700-talet var antalet tjänstemän få och det var masmästaren som fungerade som arbetsledare vid bruken.  Så småningom krävde dock verksamheten personal som skötte den administrativa driften av bruket och ett yrke som förekommer under den här tiden är bokhållarna. Tjänstemännen fick sin lön till största delen i natura, men i lönen ingick också t.ex. värdshusens avkastning.

Till arbetarna räknades fortfarande också bönder och torpare på brukets ägor. Kolningsarbetet var en konst som man efter kriget var tvungen att lära sig på nytt. I bruksskogarna anlades därför kolartorp och en skogsvakt anställdes för att anvisa kolningsplatserna.

Dammen vid kvarnsjö i Antskog

Eftersom man under Julins tid var beroende av finsk malm återupptogs malmbrytningen i bl.a. Malmberget för att få råmaterial för järnframställningen. Tackjärnet framställdes i den nyuppförda masugnen i Koskis och senare också i Trollshovda medan stångjärnsproduktionen koncentrerades till Fiskars. Julin uppförde även produktionsanläggningar för tillverkning av manufakturer t.ex. gjuteri, maskinverkstad och finsmedja.

Det ”riktigt gamla bergsrådet” avled år 1853 och efter det sköttes bruket av en förmyndarnämnd tills äldsta sonen Emil kunde ta över verksamheten i Fiskars, Antskog, Kärkelä och Orijärvi. Under förmyndarnämndens tid moderniserades stångjärnsframställningen genom anläggande av puddlings- och valsverk. Även om tillverkningskapaciteten blev betydligt bättre gick försäljningen inte tillräckligt bra varken på hemmamarknaden eller i Ryssland. En nyinriktning vid Mekaniska verkstaden blev tillverkningen av jordbruksredskap.

De ekonomiska svårigheterna och nödåren under andra hälften av 1800-talet drev företaget nästan i konkurs. År 1883 bildades Fiskars Aktiebolag med Emil och den nästäldsta sonen Albert von Julin som största aktieägare. Albert blev bolagets första direktör.  Med Fiskars bolag införlivades senare Åminnefors, Billnäs och Inha bruk. Till de nyare förvärven hör produktmärken som Gerber, Iittala, Arabia, Hackman, Leborgne och Royal Copenhagen.

Fiskars bruks ägare:

1649—1659  Peter Thorwöste
1659—1669  Elin Såger,  Peters änka
1669—1712  Johan Thorwöste
1712—1731  Johannes Thorwöste
1731—1752  John Montgomerie
1752—1755  Charles & William Tottie
1755—1778  John Jennings & Robert Finlay
1778—1783  Jean & Carl Hasselgren
1783—1815  Bengt Magnus Björkman
1815—1822  Bengt Ludvig Björkman
1822—1853  Johan Jakob Julin, år 1849 von Julin
1853—1866  3  Förmyndare  
1866—1875  Emil Lindsay von Julin
1875—1883  Administration  
1883—1984  Fiskars Aktiebolag  –  Fiskars Osakeyhtiö
1984—1998  Fiskars Oy Ab
1998—          Fiskars Oyj Abp