Skogsarbete i Fiskars
Fiskars ägde stora arealer mark, 25.000-30.000 hektar redan under 1800-talet. Skogen var viktig för kolproduktionen och kol var avgörande för att hålla igång produktionen på bruket. Då valsverket byggdes år 1857 förnyades smidestekniken vid bruket och kolet ersattes så småningom med ved. Kol och ved hämtades till bruket av torpare och landbönder som bodde på Fiskars marker. Under 1920-1940-talet togs från Fiskars skogar ca 50.000 m² virke per år, ungefär 87.000 stockar och 25.000 m² ved årligen.
Stockarna kördes ut ur skogen med hästar, ett arbete som kunde göras endast vintertid. Stockarna samlades på sjöarnas is och så fort islossningen var över kunde flottningen inledas. Stockflottningen sysselsatte under en kort period många personer, ofta kom arbetskraften från finskspråkiga bygder norr om Fiskars. Stockarna flottades från insjöarna norr om Fiskars och kom genom Fiskarsån ner till Skuru hamn där de sorterades och knippades före bogsering till sågen i Skogby. Stockflottningen fortsatte i Fiskars fram till år 1961 då man istället började transportera timret med lastbil till Skuru.
Det var inte endast stockarna som skulle till sågen som krävde arbetskraft, veden krävde ännu mera arbete. Den skulle fraktas från avverkningsstället till bruket. Körsträckorna med häst blev för ved längre än för stockarna som flottades. År 1900 levererades till Fiskars 15.600 m² barrved för fabriken och 2650 m² björkved för bostäder och kontor. År 1930 flyttades Valsverket från Fiskars till Åminnefors och då sjönk vedförbrukningen på Fiskars. Samtidigt började man även använda koks vid en del ugnar. Plogsmedjans ugnar eldades ändå med ved fram till 1950-talet då man övergick till olja. Vedförbrukningen tog då praktisk taget slut på Fiskars. Avverkningen av brännved hade ersatts med massaved. Under slutet av 1950-talet började skogsbilvägar byggas och traktorn konkurrerade med hästen om arbetet, samtidigt började även motorsågar att användas.
Skogsarbetarna var ofta ungkarlar som kom till Fiskars från andra orter för att arbeta. I 1941 års mantalslängd över Fiskars bruk nämns 9 män som skogsarbetare, men endast en av dem hade familj och den yngsta skogsarbetaren var bara 16 år. I 1958 års mantalslängd nämns 13 skogsarbetare som var bosatta i Fiskars, den äldsta var 69 år. Skogsarbetarna som bodde ensamma inhystes i små anspråkslösa lägenheter. De ensamma skogsarbetarna gick ofta till Kaffe-Hilda för en kopp kaffe eller en portion mat. Kaffe-Hilda, Hilda Sjöholm, hade ett litet kafé i sin lägenhet i den ena av kasernerna vid bruksgatan. Skogsarbetarna som körde ved brukade gå till Hilda på en kopp kaffe, det kostade en mark koppen. Hos Hilda kunde det vara trångt med 10-20 skogsarbetare samtidigt, och då fick nästan alla stå. Hilda gjorde även mat och bakade eget bröd, så skogsarbetarna kunde gå till hennes café och äta på kvällen då de kom från skogen.
På Fiskars museum finns en interiör som är inredd som en ensam skogsarbetares bostad under andra världskriget. Ett litet rum med en vedspis, framför fönstret hänger en mörkläggningsgardin som fanns i alla Fiskarshem under krigstiden. Mörkläggningsgardiner användes för att stänga inne ljuset från bostäderna så eventuella fiendeplan inte kunde lokalisera byggnader.
Käll- och litteraturförteckning
Blomqvist, Per-Olof: Transporter i Pojo genom tiderna. (2001)
Opublicerade källor:
Intervju, LBA 10:1-5. Pojo lokalhistoriska arkiv
Mantalslängder för Fiskars bruk. Pojo lokalhistoriska arkiv