Den industriella flytten bort från Fiskars bruk var inget som hände på en gång, eller utgående från ett enskilt beslut. Det var en serie av händelser som berodde på många olika saker, men eftersom Fiskarsbolagets omstrukturering hängde ihop med samhällets förändring hade slutresultatet ändå kunnat bli detsamma. Att det skulle hända just på det här sättet var inte säkert då Fiskarsbolaget 1952 valde att ta det smalspåriga ångloket, trotjänaren Lillbässen, ur trafik. Frakt på gummihjul ansågs mer effektivt, och därför kan man aningen långsökt konstatera att avindustrialiseringen av Fiskars bruk inleddes då Lillbässen togs ur bruk. Så enkelt är det ändå inte, och vi får gå några år framåt för att se faktiska tecken på att förändring var i görningen. Fiskarsbolagets långvariga VD Lauri Helenius gick i pension 1957 och efterträddes av diplomingenjören Fjalar Holmberg som hade en stor iver att förändra Fiskarsbolaget i grunden. Han började med att flytta huvudkontoret till Helsingfors och rev också smått symboliskt den räls på vilken Lillbässen fem år tidigare åkt på för sista gången. Nya tider hade anlänt till Fiskars!
Under Fjalar Holmbergs ledning kom Fiskarsbolaget att lägga mycket resurser på att köpa upp andra företag för att komma åt deras teknik. Holmberg satsade på utvecklingsarbete men inga av de utvecklade produkterna blev succéer. Mikrovågsugnen hörde till dessa försök som misslyckades, och det skulle dröja till 1980-talet innan finländarna var redo för mikrovågsugnen. Fiskarsbolaget hade en allt mer trängd ekonomi som till stor del berodde på det stora antalet köpta bolag och på utvecklingsarbetet som inte lyckades producera någon succé. Till slut var Fiskarsbolagets styrelse tvungen att bryta den nedåtgående spiralen, och ersatte 1966 Fjalar Holmberg med de tillfälliga direktörerna Bror Wahlroos och Ingvar Blomqvist. Göran J. Ehrnrooth steg 1969 in som verkställande direktör, efter att i ett drygt halvt år fungerat som vice VD. Nu inleddes en rejäl sanering av bolaget, och det var nu som Fiskarsbolaget sållade bort sådana produkter och industriell verksamhet som tyngde bolagets ekonomi. Stålet var en produkt som Fjalar Holmberg satsat på, men som inte längre ansågs vara lönsamt.
Stålet skulle alltså bort från bolagets primära produktion, och in kom plasten. Avvecklingen av stålförädlingen skedde så att Åminnefors stålverk, som varit i Fiskarsbolagets ägo sedan 1890, flyttades över till det nygrundade bolaget Ovako, i vilket Fiskars ägde 36 %. På grund av den internationella depressionen som följde på oljekrisen kom saneringen av Fiskars breda utbud att låta vänta på sig, och först på 1980-talet kunde bolaget fullt ut sälja bort de enheter som var olönsamma och istället satsa på konsumentvarorna. Till denna kategori hörde onekligen den orangea saxen som redan blivit ett fenomen.
Historien om den orangea saxen fick sin början då Fjalar Holmberg beställde ett antal maskiner som skulle medföra en förnyad och förenklad slipningsmetod. Maskinerna var komplicerade och blev aldrig någon succé. Däremot tog finsmedjans personal lyra, och genomförde eget utvecklingsarbete som resulterade i en sax som inte bara såg annorlunda ut än tidigare modeller, den var också billigare att producera och hållbarare. Eftersom Fiskars inte kunde förutse den enorma popularitet som saxen skulle få, byggdes i Fiskars bruk 1968 en monteringshall på 800 m2. Nästan genast insåg man att den var för liten, och därför byggdes 1972 en större produktionsanläggning i utkanten av Billnäs bruk, ett bruk som varit i Fiskars ägo sedan 1920. I samband med köpet av Billnäs bruk kom Fiskars att ta över Billnäs tillverkning av verktyg, och under lång tid marknadsfördes de under Billnäs varumärke.
Fiskars bruks avindustrialisering berodde inte i första hand på stålkrisen såsom fallet var på många andra håll under 1970-talet. Istället bidrog platsens olämplighet för modern industriell verksamhet till att verksamheten flyttade bort. Det fanns planer på ett nybygge i utkanten av Fiskars bruk, på Gästerbyåkrarna, men dessa planer fick slopas eftersom kommunen inte var beredd att bygga ut den kommunala teknik som krävdes för ett sådant nybygge. Det blev istället Billnäs som fick stå värd för de moderna fabrikerna. Tack vare de omstruktureringar som gjordes under 1960- och 1970-talet, vilket hjälpte Fiskarsbolaget igenom stålkrisen, förlorade få anställda sina jobb. Däremot flyttade arbetsplatserna bort, och med dem arbetskraften. Fiskars bruks avfolkning var ett faktum, och i slutet var det mest pensionärer som bodde kvar i brukets omoderna lägenheter som inte höll den standard som 1980-talets människor vant sig vid. Den industriella verksamheten i Fiskars fanns i viss mån kvar fram till 2001, då knivfabriken flyttade hela sin verksamhet till Billnäs. Byggnaden, där knivfabriken verkade de sista åren, hade ursprungligen byggts 1974 som monteringshall för traktorplogar. Fiskarsbolaget hade fått lov av museiverket att bygga en modern industrianläggning mitt i det kulturhistoriskt värdefulla bruket med hänvisning till att verksamheten hölls kvar i bruket. För att göra plats för den nya fabriken, revs det vackra bostadshuset Fagerbo. Tio år senare hade plogtillverkningen visat sig vara så pass olönsam att den slutligen lades ned, och då flyttade Fiskars sin knivtillverkning från finsmidesfabriken i nedre bruket till den moderna fastigheten längs Åkerraden, och samtidigt bytte verksamheten namn från finsmidesfabrik till knivfabrik.