Fiskars skogsbruk

Skogen var central i bildandet av Fiskars bruk. Egentligen var skogen central i bildandet av alla järnbruk, och då skogarna kring järnbruken i den västra riksdelen sinade blev det aktuellt att leta efter nya platser på östra sidan om bottniska viken. I västra Nyland fanns det gott om skog och vattenkraft, och dessutom ligger regionen nära havet vilket möjliggjorde transporter av råvaror och färdiga produkter.

Fiskars bruk med skogar och sjöar år 1905. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Skogen var alltså central redan från start, och kronan tillät bruken att hugga för tillverkning av kol för att gynna brukens produktion som var viktig för kronan. Bruket anställde 3–4 kolare som ansvarade för kolningen, medan allmogen i regionen försåg kolarna med ved. Veden höggs på våren och barkades med 3–4 ränder. På hösten restes milan som kolades på senhösten och vintern för att på våren rivas och släckas. Därefter fraktade särskilda kolkörare kolen till bruken för användning i masugnen.

Kolmila på Söderfors bruk i Sverige, där Albert Lindsay von Julin praktiserade år 1895. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Mitt i all denna kolningsmani fanns det de som lyfte varningens finger för vad som skulle hända med skogen om man fortsatte att skövla den. Mängden ved som bönderna fick fälla i samfälld skog begränsades och bruken köpte in mer mark för att fylla sina behov. Kontrollen av den ved som bruken högg i kronans skogar brast också, och bruken ersatte inte kronan för veden de högg. På grund av att masugnarna låg tätt i västra Nyland var också konkurrensen om kolen bruken emellan hård, vilket gjorde att bruken anställde kolinköpare som skulle få bönderna att sälja kol till dem.

Under stora nordiska kriget, och den ryska ockupation som brukar kallas “stora ofreden”, flydde folk från västra Nyland. Brukens verksamhet lades ned och gårdarna lämnades öde. Då kriget var över 1721 återvände människorna men igångsättandet av bruksverksamheten gick inte smärtfritt. Även om själva ockupationen varade i ett knappt decennium (1713–1721), hade byggnaderna förfallit och då ägaren Johannes Thorwöste (grundarens sonson) inte hade intresse för att igångsätta verksamheten såldes bruket 1731 till den Stockholmsbaserade handelsmannen John Montgomerie. Under hans ledning restaurerades byggnaderna och allmogen skulle igen skolas in i kolmilandets konster. Under de ca 20 år som det inte kolats i regionen hade kunnandet glömts bort och nya generationer landbönder tog över den för bruken så viktiga verksamheten.

Kolningen och de tillhörande vedtransporterna gav nya försörjningsmöjligheter åt allmogen kring bruken. Vissa landbönder till och med prioriterade veden framom jordbruket, vilket Gotthard Johan Böning på Dalkarby erfor och beklagade sig om. En del bönder såg också sin chans att tjäna extra om de själva kolade och sålde den färdiga kolen till bruken. I takt med att det i brukspossessionen under Montgomeries tid införlivades stora jordområden, kom en stor del landbönder att direkt bli underställda bruken och därmed blev kolningen en betydande del av arrendet. I början av 1730-talet kom bruksägarna tillsammans med landshövdingen överens om koldistrikt för att undvika att bruksägarna slogs om böndernas kol.

Enligt lokalhistorikern P-O Blomqvists uträkningar var träkolsleveransen den mest arbetsdryga i landbondens arbete, och tog ca 110 dagar i anspråk. Arbetet krockade inte med jordbruket, utan det mesta gjordes under vinterhalvåret. Ett medelstort landbondehemman skulle leverera 40 läster (80 kubikmeter) kol till bruket vilket betyder att landbonden tvingades resa två milor per år, till vilka det skulle samlas ihop sammanlagt ca 190 kubikmeter virke. Som jämförelse skulle det krävas mer än 3 virkesbilar med släp för att komma upp i samma mängd. En stor mängd ved som skulle samlas in och släpas till kolbotten där milan restes och tändes under senhösten. Under ca tre veckors tid skulle milan vaktas både dag och natt innan den släcktes och revs. Nu skulle landbonden vänta tills det var ordentlig vinter för att kunna frakta kolet till Fiskars. Frakten innebar också mycket arbete, förstås beroende på hur långt ifrån bruket man bodde. Den mängden som landbonden ovan skulle leverera betydde 26 kollass, och det kunde betyda att 26 dagar gick åt enbart för frakten.

Vedplan i övre bruket i Fiskars. Bakom trädet syns valsverket. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Då apotekaren Johan Jacob Julin köpte Fiskars bruk 1822 hade masugnsverksamheten på Fiskars redan lagts ned, men träkol behövdes fortfarande för masugnarna i Koskis (byggd 1834) och Trollshovda (byggd 1846). Vidare använde man på Fiskars, som vid det här laget var ett kopparverk, träkol vid koppargarvverket. Behovet av träkol var således stort, och då den drygt 100 år gamla överenskommelsen om koldistrikt inte längre var i kraft, såg sig Julin tvungen att utöka sin jordegendom för att trygga tillförseln av träkol. I samband med att jordegendomarna växte, ökade också antalet under bruket lydande landbönder som skulle förse bruket med träkol. Fiskarsverken använde sammanlagt ca 9300 läster kol då Julin köpte brukspossessionen. Av dessa levererade brukets egna landbönder 5300 medan resterande mängd köptes av “främmande” bönder.

Trollshovda bruk med sina kolugnar i bakgrunden till vänster och masugnen i mitten av bilden. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Som mest hade Fiskars ca 36 000 ha mark i mitten av 1800-talet, för att jämföra med dagens ca 15 000. Även om träkol i viss mån användes fram till 1880-talet, då koppargarvverket lades ned, kom användningen av koks att minska på träkolsbehovet. Vidare förespråkade Julin kolugnar istället för skogskolningen. De gav betydligt större avkastning, och således behövdes inte lika mycket virke för att få den behövliga mängden kol. Julin insåg snart att skogarna var hårt åtgångna och att något måste göras för att trygga skogen för framtiden. Han anställde skogsvaktare och kom under resor i Sverige i kontakt med den rationella skogsvårdens framsteg. Trakthygget gick ut på att skogen delades in i block, som sköttes i likhet med jordbruket. Skogen i ett block tilläts växa till sig, för att i följande skede avverkas nästan helt och hållet och sedan planteras på nytt. Den här metoden gav vid avverkningen större avkastning per hektar än vad den rådande metoden gav. Den rådande metoden, blädningshygget, gick ut på att man tog ut de stora träden och lämnade de små. Denna metod kritiserade Julin eftersom den bidragit till att bruksskogarna i Finland, inte bara runtom Fiskars, var i högst dåligt skick. Han menade att tillväxten inte gynnades av blädningshygget till skillnad från trakthygget, där tillväxten låg i fokus samtidigt som avkastningen på sikt blev avsevärt bättre. Under det andra finska lantbruksmötet i Åbo 1850 propagerade Julin för övergång till trakthygge, och menade att övergången kunde leda till att man i framtiden kunde ta ut 3,5 m3 per hektar istället för de vid tillfället 0,7 m3 per hektar. En uppskattning som skulle visa sig vara sanningsenligt, med tanke på att nämnda mängd virke är i samma storleksklass som den mängd Fiskars Group år 2023 avverkade per hektar.

Trakthygget som skogsbruksmetod har på senare tid kommit att skapa samhällsdebatt och kritiseras i dag av bland annat naturskyddsföreningar som WWF Finland. De anser att kalhuggningen hotar den biologiska mångfalden och kunde ersättas av kontinuerlig beståndsvård. Inom kontinuerlig beståndsvård strävar man till en stor ålders- och storleksvariation bland träden, underväxt bestående av små träd, buskar och plantor och en naturlig förnyelse av skogen.

År 1882 görs landböndernas avtal om så att de inte längre ska leverera träkol till bruket. Behovet av träkol har försvunnit helt. Den sista kolmilan på Skarpkulla sägs ändå ha rests så sent som 1920. Trakthygget medförde att antalet stora träd ökade vilket ökade möjligheten för att såga virket. Under andra halvan av 1800-talet köpte Fiskars sågar i Skuru och Skogby, av vilka den senare kom att vara avgörande för bolagets skogsverksamhet under större delen av 1900-talet. För att transportera stockarna från de norra delarna av Fiskarsbolagets ägor ut till havet och sågen i Skogby, flottades stockarna längs tre åar och två sjöar. Med hjälp av fördämningar sparade man på vattnet för att sedan släppa såväl vatten som stockar i en ström längs de tidvis trånga åarna. Flottningen var betydelsefull under första halvan av 1900-talet, för att småningom ge utrymme för skogsvägar och transport på hjul. År 1961 genomfördes den sista flottningen, och de kommande årtiondena kom att betyda stor förnyelse av skogsbruket, inte enbart transporten av stockarna.

Flottningsrännan vid Finsmedjan i Fiskars år 1961. Foto: Erik Roos, Fiskars museums bildsamling.

Motorsågen gjorde intrång i skogsbruket på 1950-talet och kom under 1960-talet att befästa sin plats i det finska skogsbruket. Behovet av skogsarbetare, s.k. huggare, var fortfarande stort trots den nya hjälpredan. Det skulle dröja till 1990-talet före skogsmaskinerna utmanövrerade de motorsågsburna skogsarbetarna, trots att skogsmaskinerna användes redan på 1970-talet. Gällande transporten av timmer från skogen ersattes hästen under 1960-talet, först av traktorer och under 1970-talet av specialbyggda skotare. Nätverket av skogsvägar ökade i takt med att stockflottningen som transportform upphörde, så att moderna stockbilar kunde komma åt de mest avlägsna skogsdistrikten.

Under andra hälften av 1900-talet gjordes många mer eller mindre lyckade försök för att utveckla skogsbruket. Det handlade ibland om att utöka skogsarealen genom att dika ut torvmarker och ibland om att beskoga åkrar. Ett annat experiment som sysselsatte skogspersonalen på Fiskars under 1970- och 1980-talet var stamkvistning. Ett tidskrävande experiment som slutligen inte gav tillräckligt betydande resultat.

Skogsavdelningen på Fiskars var av ovanstående skäl stor. Arealen var stor och så länge avverkningarna krävde skogshuggare, både med yxa och såg samt med motorsåg, så var det ofrånkomligt att personalen var stor. Skogshuggarna var mestadels säsongsarbetare, men skogsavdelningen hade många fastanställda förmän som ansvarade för såväl hygge, plantering och underhåll av skogsvägar samt transport av virket. Under 1980-talet skedde däremot kraftiga förändringar och skogsavdelningen lades ned. Personalantalet sjönk i rask takt från ca 30 st till några enstaka tjänstemän. Skogsverksamheten lades ut på entreprenad och under några år fanns ingen i bolagets tjänst som ansvarade för skogen. Ungefär samtidigt såldes sågen i Skogby, den centrala delen av bolagets skogsverksamhet under hela 1900-talet. Snart insåg man ändå att en person behövs, som ur bolagets perspektiv ansvarar för skogarna, och sedan 1995 ansvarar en skogschef igen för bolagets skogar. Det fysiska arbetet sköts av entreprenörer, vilket betyder att Fiskars skogsavdelning sysselsätter 10–20 lokala personer med allt från avverkning, transport, plantering och vägunderhåll.

Under 375 år har skogen varit betydelsefull för Fiskars verksamhet. Under de första 200 åren var den absolut central och oumbärlig, medan den under senare tid intagit plats bland den breda verksamhet som Fiskars Group bedriver. Som skogsägare har Fiskars bruk, och Fiskars aktiebolag, sedan John von Julins dagar arbetat för att garantera skogens reproduktion. I landskapet kan man fortfarande se spår av det långvariga skogsbruket. Man kan se otaliga kolbotten runt skogarna i Fiskars. Andra lämningar som går att se är husgrunder och stugor som vittnar om att skogsvaktare och torpare vistats i områdena. Eftersom stora åkerarealer beskogades under andra halvan av 1900-talet, kan också den uppmärksamma urskilja en försvunnen agrar tid bland alla träd. På flera håll utfördes sjödämningar och dessa aktioner kan också ses i naturen.

Källor och litteratur

Blomqvist, Per-Olof. Landbonden kolade brukets träkol. Västra Nyland, 8.7.1999.
Nikander, Gabriel. Fiskars bruks historia. 1929.
Pakkanen, Esko. Palavelun hommissa – Metsäkonepalvelu Oy 50 vuotta. 2020.

Internetkällor:

Kontinuerlig beståndsvård som skogsbruksmetod. Rekommendationer för skogsvård, Jord- och skogsbruksministeriet. https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/kontinuerlig-bestandsvard-som-skogsvardsmetod. Från internet 26.4.2024.

Metsää voi hoitaa myös ilman avohakkuuta. WWF. https://wwf.fi/elinymparistot/suomen-metsat/metsaa-voi-hoitaa-myos-ilman-avohakkuita/. Från internet 26.4.2024.

Opublicerade källor:

Pojo lokalhistoriska arkiv, ljudbandsarkivet, Fritz, Nils-Erik, intervju angående flottningar.