På arbete i skogen

För skötseln av Fiskars bruks stora skogsområden krävdes många anställda. De anställda delades in i olika grupper utgående från utbildning och arbetets art. Forstmästarna befann sig högst upp i hierarkin då de fattade alla beslut. De assisterades på kontoret av skogsteknikerna. På 1800-talet skötte skogsvaktaren delvis de uppgifter som forstteknikern senare ansvarade för. Skogsvakten ansvarade för ett specifikt område där han fördelade arbetet samt även deltog i viltvården.
Skogsarbetarna skötte det egentliga avverkningsarbetet, transport av virke, kolmilning och övrigt praktiskt arbete. Under århundradenas gång bestod de av bönder, torpare, bruksarbetare samt otaliga säsongsarbetare, t.ex. vid flottning.
Skogsarbetet var tungt innan modernare hjälpmedel som motorsåg och andra maskiner uppfunnits. Arbetet sköttes mestadels vintertid, då det var kallt och mycket snö. Allmogen utförde skogsarbete såväl som huvudsaklig syssla och som tillskott till inkomsterna. De flesta skogsarbetare tillhörde den landlösa landsbygdsbefolkningen och på 1940-talet sysselsatte skogen över 300 000 personer.

Skogstekniker Nils-Erik Fritz fotoalbum. Foto: Fiskars museums föremålssamling.

Skogsarbetarna

Kolbönderna
‘Kolmilan är en anordning för framställning av träkol, genom att med begränsad syretillförning förvandla lövträdsved till träkol. Milorna restes och tändes på hösten och under vintern, vilket passade bra ihop med jordbrukets årscykel då marken vilade. Bönderna fraktade kolet längs dåliga vägar till Fiskars bruk och som betalning fick de brukets egna mynt, så kallade kolmarker, med inristningar som vittnade om hur många tunnor myntet motsvarade. Med mynten kunde bönderna köpa produkter såsom salt och brännvin i brukets butik, eller byta ut det mot riktiga pengar. Den här typen av bruksspecifik valuta användes från och med 1700-talet till och med början av 1900-talet.
Förutom den kol som användes för industrin, var brukets bostäder i behov av stora mängder ved för uppvärmning, så man kunde se stora vedstaplar såväl i som utanför bruket under 1800-talet. I bruket fanns fastanställda skogsarbetare men säsongsanställda behövdes också. Arbetare behövdes för att fälla och frakta träd, samt för plantering och gallring.

Skogsarbetarens vardag, från boken Dönsby
(citat från boken Ann-Marie Lindqvist: Dönsby)
Henry Lindqvist (f. 1917) från Dönsby gård (Karis) berättar hur det var att jobba i skogen förr i tiden.

“Det var gråkall vintermorgon. Året var 1934. Huttrande gick han till stallet att ge hästarna mat. De hade en lång tung arbetsdag framför sig och det hade också arbetsfolket. Mor Hilda hade stekt potatis och fläsk och rustat Henry och Hugo med mat för veckan. Sjutiden bar det av. Förutom de två hörde Uno och Gösta från Böle till sällskapet.
Deras arbete var att köra ved och props från Fiskarsskogen. De fick bo i ett ungefär 4×4 meter stort rum. I rummet fanns spis och högsängar – det var mycket primitivt på alla sätt. Efter arbetsdagen torkade de sina kläder och seldonen. Arbetet i skogen var tungt. Veden eller propsen skulle köras ut till jämn mark, och sedan åter lastas på stockkälkarna så att det blev fem mått. Veden kördes cirka fem kilometer till hushållen i Fiskars. De hann med två köror per dag. Om backen var för brant spändes en häst till för att dra och så klarade man saken. Häst och karl kände varandra väl, när man sade till hästen att dra så gjorde den sitt bästa.
Det var Henrys arbete att på morgonen steka eller koka gröt och hålla kaffe i en flaska som lindades i en tidning och trycktes ned i en yllestrumpa. Man åt smörgås och drack kaffe under dagen, och på kvällen kokades det potatis och stektes fläsk. När veckan var slut var det skönt att komma hem och få god mat och en varm och skön säng att sova i. Det här var den tidens sätt att förtjäna sitt levebröd, och dessa pengar skulle räcka till följande säsong. Det fanns inte så många andra tillfällen att få någon förtjänst.”

Kaffe-Hilda
Hilda Sjöholm fungerade som forstmästare Arvid Lindbergs husföreståndarinna. Utöver detta höll hon kaffestuga i sin bostad i gamla kasernen i början av 1900-talet. Bostaden delades av ett skynke så att Hildas privata del fanns på ena sidan av skynket medan köket och kaffestugan fanns på den andra sidan. Där kunde skogsarbetare och skogsförmän som saknade familj avnjuta både kaffe och mat som Hilda serverade. Hon bakade sitt eget bröd och en kaffekopp kostade en mark. Vid rusningstid kunde mellan 10 och 20 skogsarbetare besöka Hildas kaffestuga samtidigt, och då var största delen tvungna att stå.

“Kaffe-Hilda” Sjöholm. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Flottning
Man flottade trästockar från skogarna i de norra delarna av Fiskars, genom Antskog och Fiskars bruk, till Skuru hamn. Man uppförde fördämningar i åarna så att det fanns tillräckligt med vatten för att flotta stockar. I Fiskars på 1940-talet deltog 10-åriga pojkar i stockflottningen. De stod vid rännorna och verkade som “ropare”, det vill säga de ropade till de flottare som jobbade uppe vid rännans inlopp, att inte släppa flera stockar ner för rännan så länge det fanns för mycket stockar vid rännans utlopp. Stockrännor fanns i anslutning till kraftverk och exempelvis vid Fiskars kvarn. De äldre flottarna jobbade vid rännans inlopp. Vuxna tjänade 40 mark i timmen medan pojkarna tjänade hälften så mycket. Pojkarna hade ledigt från skolan under hela den tid de deltog i stockflottningen. Stockflottningen upphörde år 1961 och man började transportera stockar med lastbilar.

Måttalkon under krigstiden
Under krigsåren 1939–1944 var det brist på stenkol och olja, vilket ledde till att man utförde tvångsavverkningar av skog och använde ved för att värma upp husen. Då det rådde brist på arbetskraft uppmanade man alla som kunde att delta i måttalkona. Det var meningen att alla skulle samla ihop en mått (1 kubikmeter) ved. På det här sättet blev även hemmafronten delaktig i hela nationens gemensamma kamp för fosterlandet.

Skogvaktarna

Som namnet antyder skötte skogsvaktaren om sitt eget skogsområde. Skogsvaktaren delegerade exempelvis arbetsuppgifter till skogsarbetarna, kontrollerade trädens tillväxt, förhindrade tjuvjakt och skötte viltvården. Skogvaktaren har haft olika arbetsuppgifter under olika tider. Skogsvaktaren deltog också i jakterna. Skogsvaktarna bodde bl.a. i arbetarbostäderna på Åkerraden.
Vid sekelskiftet 1900 verkade David Johan Kinnunen som Fiskars skogsvaktare. Han var gift med Alexandra Wilhelmina Blomberg och de hade tre söner.

Skogvakt David Kinnunen med måttstock i handen vid en stor gran år 1922. Foto: Fiskars museums bildsamling.

Forstteknikerna

Forstteknikern var anställd på Fiskars bruk och var stationerad på brukskontoret. På 1950-talet ansvarade Fiskars forsttekniker för planeringen, skogskartorna, bokföringen och löneräkningen. Under långa tider betalades lönen ut i kontanter direkt till skogsarbetarna.
På 1970-talet började Postbanken sköta utbetalningen av löner och forstteknikerna skickade därför lönelistorna den vägen. Arbetarna lyfte sina löner på Postbanken. På 1960-talet, då forstteknikern just flyttat till Fiskars, bodde han på Stenhusets tredje våning där det fanns några rum som var reserverade för tjänstemän som jobbade på brukskontoret.

Forstmästarna

Forstmästaren var stationerad på brukskontoret. Han arbetade med planeringen av skogsvården och verkade som förman. De första forstmästarna på 1800-talet studerade i Sverige och bekantade sig där med den tidens nyaste metoder. Senare blev det möjligt att också studera i Finland. Forstmästarna arrangerade också jakterna och i jakterna deltog flera högt uppsatta gäster.
Fiskars långvariga disponent var I. A. (Arnold Ingram Arvo) von Julin, som även delvis ansvarade för skogsvården. Alla i Fiskars kände I. A. von Julin och bruksborna brukade kalla honom för “forstmästarn”.

Forstmästarna på Fiskars bruk genom tiderna:
J.W. Aspelin, var forstmästare 1843- ca 1845
F. Durietz 1845- ca 1855
O.W. Danér 1860-talets början till 1868
C. Meller 1870-talet
N. Tallgren 1876–1890
Arvid Lindberg 1890–1921
I.A. von Julin 1920-talet
Ernst Lönngren
Erik Roos ca 1945–1964
Claes-Johan Grönvall 1965–1988
Tehdaspuu Oy (konsult Örnmark) 1989–1995
Kåre Pihlström 1995–2015
Robert Lindholm 2015–

Visste du att:

Skogsarbetarnas bostäder, där de var inkvarterades under den tid de tillfälligt bodde på Fiskars bruk i början av 1900-talet, kallades för “murju”.

Under fortsättningskriget fanns det ryska krigsfångar på Fiskars bruk, vilka arbetade inom jordbruket och högg också ved åt ålderstigna bruksbor.

Ännu under 1960-talet gick forstmästaren ut till skogen och skogsarbetarbarackerna, där arbetena pågick, för att betala ut lönen i kontanter till skogsarbetarna. Eftersom forstmästaren hade med sig en stor mängd kontanter, bar han också ett vapen för att undvika att bli rånad.

Källor:

Fiskars museum. Bild- och föremålsinformation som finns i Collecte-databasen.
Pojo lokalhistoriska arkiv. Intervjuer.

Litteratur:

Fiskarsin kotiseutuyhdistys. Fiskarsin museon 50-vuotisjuhlajulkaisu. Esineitä kuvin ja sanoin. 1999.
Lindqvist, Ann-Mari. Dönsby. Bondesamhället möter nutid. 2022.
Nikander, Gabriel. Fiskars bruks historia. 1929.
Roiko-Jokela, Heikki (toim.). Ihminen ja metsä 2. Kohtaamisia arjen historiassa. 2012.